Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Det finns frivillig och ofrivillig ensamhet. Personer som blir ensamma har antingen valt det själva eller ofrivilligt blivit utstötta, de som frivilligt har valt ensamheten är oftast inte helt ensamma, utan kan ha någon avlägsen vän eller släkting som de träffar någon gång då och då. De har också oftast ett arbete eller annan sysselsättning där de träffar och pratar med folk på ett ytligt plan. De ofrivilligt ensamma är oftast arbetslösa, ensamstående, äldre personer, eller personer med något psykiskt funktionshinder, som schizofreni eller autism som inte får hjälp. Den sistnämnda kategorin hamnar ofta i svårigheter med det sociala på olika sätt, vilket med tiden i värsta fall leder till total isolering som endast kan brytas med professionell hjälp. Känslor av ensamhet är något som kan drabba oss i livet oavsett om vi är unga eller gamla. Ibland kan ensamheten pågå en längre tid, bli extra smärtsam eller kännas bottenlös. Det kan vara efter att ha förlorat en familjemedlem eller en nära vän, eller vid större förändringar i tillvaron. Även mindre separationer och avsked från familj och vänner kan göra ont och ge ensamhetskänslor, till exempel inför en längre resa eller efter en trevlig helg. Som ung kan man känna sig ensam i sina funderingar över vem man är och hur livet kommer att bli. Det är en naturlig del i den process som formar oss. Man kan även känna sig ensam när man flyttar hemifrån. När man är vuxen kan förväntningar som att bilda familj, jobb och boende göra att man känner att man inte räcker till. Ett förhållande som spricker eller en närstående person som dör kan göra att man känner sig ensam, trots att man har vänner. Man kan även känna att man har blivit lämnad ensam med ett stort ansvar, till exempel som ensam förälder. Ensamhetskänslor hos äldre kan till exempel bero på att man förlorat sin partner eller en vän. Svårighet att röra sig utanför hemmet kan också göra att äldre känner sig ensamma. Den ofrivilliga ensamheten är ett stort och av allt att döma ett växande samhällsproblem. Familjebanden har försvagats, tempot har ökat i vardagslivet och den ökade materiella standarden har på gott och ont gjort det möjligt att bo och leva ensam. Ensamhushållen blir allt fler och deras andel av alla hushåll är nu uppe i 46 procent. I Stockholm är andelen 58 procent. I och med detta toppar vi ”ensamhetsstatistiken” i Europa och världen. Motsatsen till ofrivillig ensamhet kan sägas vara social gemenskap. Gemenskap är ett grundläggande mänskligt behov. Vi är sociala varelser. Någon har till och med sagt att människan är ett flockdjur. Vi föds in i en familj och blir den vi är i samspel med människor som står oss nära. Redan i det biologiska arv vi bär med oss när vi föds finns behovet av mänsklig närhet och sociala relationer. Trots att vi idag lever tätt inpå varandra i en storstad är det många som ändå känner sig ensamma. Människor springer förbi varandra på gatorna och alla verkar ha egna, roliga liv. Ingen frågar vem du är eller hur du mår. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap. Även om du har vänner och befinner dig bland människor kan du känna dig ensam. Det kan vara som att ingen lyssnar eller över huvud taget ser dig. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de lyssnar. Ensamheten kan göra att man känner sig som i en glaskupa. Man har svårt att ta in sin familj och sina vänner, trots att man vill. Men man kan även ha svårt att nå ut till dem. En sida av ensamhet är att sakna fysisk kontakt, det vill säga kroppskontakt. Det kan kännas pinsamt att berätta att man längtar efter en vänlig klapp på kinden eller att någon håller en i handen. Men beröring är också en viktig del av den gemenskap vi behöver. Därför kan kontakten med ett husdjur ibland bli väldigt betydelsefull, eftersom den också ger oss möjlighet till fysisk kontakt. På det viset kan bristen på mänsklig beröring delvis kompenseras. Känslor av ensamhet är ofta nära kopplade med känslor av brist på mening. Att engagera sig i någon organisation kan ge både mening och gemenskap. Hur vi upplever ensamhet beror i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna, särskilt starkt formas vi av upplevelser från barndomen. Om vi har känt oss sedda och älskade som barn får ensamheten en annan kvalité; det är kanske trist men vi drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på oss, att vi inte duger eller räcker till. Men om vi under uppväxten känt oss oälskade, separerats från eller förlorat någon viktig person, blivit mobbade eller har andra jobbiga erfarenheter – då finns det en risk att man i vuxen ålder drar sig undan trots längtan efter gemenskap. Då kan ensamheten lätt tolkas på samma sätt som man gjorde i det förflutna; som att den är ett bevis på att man är oönskad och mindre värd. Då får ensamheten en helt annan prägel; den kopplas samman med en känsla av utsatthet, utanförskap och mindervärde. Då blir ensamheten betydligt mer ångestladdad. Om du ser att ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan genom att göra något som får känslan att upphöra. Det kan vara att ringa eller träffa någon, resonera med dig själv om varför du inte borde känna som du gör, lägga din energi på att försöka förstå varför du känner som du gör, anklaga någon (dig själv eller någon annan) för hur du känner, äta eller dricka något för att döva känslan. Vill du lösa upp den och bli fri så möter du den genom att välkomna känslan och koncentrera dig på att uppleva hur det känns i kroppen. Försök att andas lugnt och vara stilla – att vara närvarande i din kropp. Uthållighet och många försök kan behövas innan du märker att det börjar kännas lite lättare. Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill, och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Det kan underlätta för oss att komma i kontakt med vår egen kreativitet och att få insikter vi behöver för att kunna ta beslut i viktiga frågor som gäller våra liv. När det gäller andra människor i din omgivning; Ta inte för givet att de upplever ensamhet på samma sätt som du! Många barn idag får inte den tid för sig själva och på det sätt som de skulle behöva – de är ständigt aktiverade - medan andra barn är ganska utlämnade åt sig själva. Försök ta reda på om det är en kreativ självvald ensamhet, eller en påtvingad isolerande ensamhet innan du försöker göra något för att förändra situationen för någon annan.
