Alla inlägg under september 2012

Av Anna Håkansson - 16 september 2012 13:08

Utsöndringssystemet

Urinsystemet består av njurar, urinledare, urinblåsa och urinrör. Njurarna ligger mot ryggsidan på varsin sida om kotpelaren och i höjd med de nedersta revbenen. Urinblåsan ligger längst ner i bukhålan.

Njurarna (renes) omges av en tjock kapsel av stram bindväv och rikligt med skyddande fett. På framsidan täcks njurarna av bukhinnan. Njurarna ligger alldeles bakom tjocktarmen. På höger sida ligger levern framför njuren och på vänster sida magsäcken och en del av bukspottskörteln. Varje njure är formad som en böna 10-12 centimeter lång och väger 150 gram. Den inbuktande delen av njuren kallas njurporten, därifrån utgår urinledaren. Urinledarens första del är utvidgad och ser ut som en tratt, och kallas njurbäckenet.Njurarna och urinvägarna är viktiga för att kroppen ska kunna rena blodet och göra sig av med ämnen som inte behövs, s.k restprodukter. Njurarna reglerar även urinens volym, salthalt och surhetsgrad. Dessutom bildar njurarna hormoner, hjälper till att reglera blodtrycket och stimulerar bildandet av röda blodkroppar. De tillverkar även glukos och aktiverar vitamin D.Artärerna som leder blod till njurarna kommer från bukpulsådern eller bukaorta. Venerna från njurarna tömmer blodet i nedre hålvenen. Njurarna arbetar hela tiden och behöver därför ständigt syre och näringsämnen. Så mycket som 20-25 % av den blodvolym som hjärtat pumpar ut varje minut går till njurarna. Det innebär att cirka 1500 l blod passerar genom njurarna varje dygn.Ett tvärsnitt genom en njure visar att den har olika färgskiftningar och mönster. Man brukar skilja mellan den yttre, ljusare barken och den inre, mörkare märgen. I märgen finns 10-15 njurpyramider. Pyramidernas spetsar kallas papiller och har kontakt med njurbäckenet, urinledarens första utvidgade del. I barken kan man iaktta mycket små röda punkter vilka, om man undersöker dem i mikroskop, visar sig bestå av små blodkärlsnystan som kallas glomeruli.Varje njure består av ungefär 1 miljon funktionella enheter som kallas nefron. Ett nefron består av ett kapillärnystan, glomerulus, som är omgivet av en dubbelväggig kapsel, Bowmans kapsel. Den övergår i en lång vindlande njurkanal, tubulus, som i sin tur omges av kapillärer. Flera nefron tömmer sig gemensamt i samlingsrör som mynnar i en njurpapill.

Filtration I glomerulus är blodtrycket så högt att 150-180 liter blodvätska pressas in i Bowmans kapsel och vidare genom njurkanalen varje dygn. Vatten, salter och andra lågmolekulära ämnen pressas ut, denna utfiltrerade vätska kallas primärurin. Under passagen genom tubulus förändras primärurinens mängd och sammansättning. Det sker framförallt genom s.k reabsorption av de substanser som kroppen inte har råd att förlora. På det sättet återabsorberas näringsämnen, salter och 99 % av vattnet.

SekretionVissa slaggprodukter som inte filtreras i glomerulus kan av tubulicellerna upptas från kapillärblodet och utsöndras i tubulus hålrum. Detta kallas sekretion. Den urin som slutligen töms ut från samlingsrören kallas sekundärurin, eller slutlig urin. Den är starkt koncentrerad i förhållande till primärurinen eftersom det mesta av vattnet har reabsorberats. Sekundärurinen är c:a 1,5 l/dygn. Normal urin innehåller nästan inget socker eller protein. Blodtrycket måste vara tillräckligt högt för att produktionen av urin ska fungera bra. Njurarna kan själva påverka blodtrycket, genom att utsöndra hormoner, om blodtrycket är för lågt. Reabsorption av vatten och salter i tubulus regleras av aldosteron från binjurebarken och ADH (antidiuretiskt hormon) från hypofysen.

Urinledare: Njurbäckenet övergår i urinledaren, som är ett c:a 30 cm långt och c:a 5 mm tjockt rör, vilket mynnar ut i urinblåsans nedersta del. Genom sammandragningar i urinrörets glatta muskulatur pressas urinen nedåt mot urinblåsan.

Urinblåsan ligger i lilla bäckenet bakom blygdbenet och fungerar som en tillfällig behållare för urinen.Storleken på blåsan varierar beroende på hur fylld den är. Normalt rymmer den 3-4 dl men kan töjas ut kraftigt eftersom väggen består av glatt muskulatur. Tömningen av blåsan är en reflex som kan kontrolleras av viljan. Urinledarna och urinröret mynnar i urinblåsans botten. Eftersom urinledarna passerar snett genom urinblåsans vägg bildas en slags ventil som ser till att urinen bara kan passera i en riktning. Hos kvinnan är urinröret bara 3-4 cm långt och löper utmed slidans framvägg. Hos mannen är det c:a 20 cm långt och löper genom blåshalskörteln ut i penis.

Av Anna Håkansson - 16 september 2012 13:06

Endokrina systemet: Hormonsystemet har tillsammans med nervsystemet övergripande uppgifter i kroppen. De två systemen samarbetar på ett komplicerat sätt. Nervsystemet har en övergripande funktion och är snabbare än hormonsystemet. Kroppens hormonsystem består av flera körtlar som bildar hormoner som insöndras direkt till blodet och når sedan ut till alla celler i kroppen. En del hormoner har sin verkan på bara ett specifikt organ medan andra har en mer generell effekt på många organ. Hormoner styr många olika saker, bl.a.: ämnesomsättningen, tillväxten, salt-vattenbalansen, könsmognaden och sexualdriften, fortplantningen De viktigaste endokrina körtlarna är: hypofysen, sköldkörteln, binjurarna, Langerhans öar i bukspottkörteln, äggstockar och testiklar, celler i mag-tarmkanalen, celler i njurarna Hypofysen är mycket liten, ungefär som en ärta, och väger mindre än ett gram. Den ligger på undersidan av hjärnan i en sadelformig grop som kallas för turksadeln. Genom en liten stjälk har hypofysen direkt förbindelse med hjärnan. Den är kroppens viktigaste hormonbildande körtel.Hypofysen bildar många olika hormoner som sedan påverkar de flesta endokrina körtlar i kroppen. Exempel på körtlar som blir påverkade av hormoner och hur de påverkas, samt annan påverkan, är: sköldkörteln stimuleras, binjurebarken stimuleras, äggstockarna och testiklarna stimuleras, tillväxten stimuleras, mjölkkörtlarna stimuleras, urinen koncentreras, hjälp vid förlossning och amning Sköldkörteln(glandula thyreoidea)Sköldkörteln ligger nedanför och framför struphuvudet, och har två sidolober som är förenade av ett kortare tvärgående parti. Sköldkörteln bildar viktiga hormoner som styr kroppens ämnesomsättning och aktiviteten i cellerna. Tyroxin bildas i sköldkörteln och har stor betydelse för tillväxt och utveckling. I sköldkörteln bildas även hormonet kalcitonin, som påverkar omsättningen av kalcium i kroppen.Bisköldkörtlarna (glandula parathyreoidea)Det finns totalt fyra små bisköldkörtlar, som ligger bakom sköldkörtelns sidolober. Funktionellt har de ingenting med sköldkörteln att göra. Bisköldkörteln bildar parathormon som reglerar mängden kalcium och fosfat i kroppen.Bukspottskörtelns Langerhanska öar I bukspottskörteln finns små grupper av hormonbildande celler, som kallas för Langehanska öar. De utgör ungefär en procent av hela bukspottskörtelns vikt. Langerhans öar bildar hormonerna insulin och glukagon som reglerar blodsockernivån. Hormonet underlättar cellernas glukosintag.Binjurarna är två små körtlar som ligger på vardera njurens övre spets. De är inbäddade i en fettkapsel som omger njurarna. Varje binjure består av två skilda delar, en yttre bark och en inre märg, som arbetar helt åtskilda från varandra. Binjurebarkens hormonproduktion stimuleras från hypofysen. Viktiga hormoner från binjurebarken är aldosteron och cortisol. Cortisol reglerar omsättningen av socker, fett och protein i kroppen. Cortisol hämmar även inflammationer. I binjuremärgen bildas adrenalin och noradrenalin, dessa utsöndras i stressituationer för att aktivera kroppen på olika sätt. Vid aktivering stiger blodtryck och puls, luftrören vidgas, blodsockret ökar och pupillerna blir större. På så sätt görs kroppen redo för att hantera stressituationen. Binjuremärgens hormonproduktion regleras av det sympatiska nervsystemet.Könskörtlarna Könskörtlarna är hos mannen testiklarna och hos kvinnan äggstockarna. Testiklarna producerar könsceller, spermier, som bestämmer utvecklingen av de manliga egenskaperna hos mannen. Äggstockarna producerar könsceller, äggceller, och insöndrar de kvinnliga könshormonerna östrogen och progesteron, som bestämmer de kvinnliga egenskaperna hos kvinnan, och förbereder livmodersslemhinnan för att ta emot ett befruktat ägg. Hormonbildande celler i mag-tarmkanalen I mag-tarmkanalen finns spridda hormonbildande celler. De bildar bland annat hormonerna gastrin, sekretin och kolecystokinin som ökar produktionen av olika slags sekret från mag-tarmkanalen.Brässen (thymus )Brässen ligger bakom bröstbenets övre del och finns fullt utvecklad bara hos unga individer. Efter puberteten börjar körtelvävnaden ersättas av fettvävnad och organet skrumpnar men försvinner aldrig helt. Brässen har stor betydelse för organismens försvar mot infektioner.Tallkottkörteln (corpus spineale)Tallkottkörteln ligger uppåt, bakåt i hjärnan. Dess funktion hos människan är inte klarlagd.

Av Anna Håkansson - 16 september 2012 13:04

Matsmältningssystemet: Matsmältningsorganen har till uppgift att uppta födoämnen och sönderdela dessa. Näringsämnena sugs sedan upp av blodet och lymfan genom matsmältningskanalens slemhinna. Den ska också transportera bort onyttiga beståndsdelar. Matsmältningsapparaten sträcker sig från huvudet till analöppningen och är c:a 7 m lång. Till mag-tarmkanalen hör: munnen, svalget, matstrupen, magsäcken, tunntarmen, tjocktarmen, ändtarmen och analkanalen För att näringen ska kunna tillgodogöras måste en mekanisk och kemisk nedbrytning ske. I den processen bidrar körtlarna som avsöndrar matsmältningssafter. Enzymerna som bildas kan bromsa eller påskynda kemiska reaktioner, de fungerar som katalysatorer. Det finns körtlar som hjälper till i matsmältningen, dessa är: spottkörtlarna, levern, gallblåsan, bukspottskörteln Den egentliga matsmältningen börjar i munhålan där födan tuggas, med hjälp av tänderna, och blandas med saliv. Tuggprocessen bidrar till att finfördela maten med hjälp av saliven vilket underlättar transporten.Tänder Tanden består av krona, hals och rot. I tandens inre finns ett hålrum som fylls ut av pulpan. Pulpan innehåller nerver och blodkärl. Tanden består huvudsakligen av dentin, som täcks av emalj på kronan och cement på roten. Emalj är kroppens hårdaste material.De främre tänderna är avbitningständer och de bakre är tuggtänder. Formen är anpassad efter funktionen.Framtänderna är mejselformade för att kunna bita av maten. Hörntänderna är spetsiga, dessa är också bra att bita av med. Kindtänderna är breda och knöliga, de lämpar sig för att mala och tugga sönder födan.Barn har 20 mjölktänder. En vuxen har 32 tänder: 8 framtänder, 4 hörntänder, 8 falska kindtänder, 12 äkta kindtänder. De innersta kindtänderna kallas visdomständer, de brukar komma fram tidigast vid 19 års ålder. Spottkörtlar Spottkörtlar bildar saliv, ungefär 1-­1,5 l/dygn. De kallas: öronspottkörtlar, underkäksspottkörtlar, tungspottkörtlar, undertungsspottkörtlar. Saliven innehåller ett enzym som kallas amylas. Amylas bidrar till en kemisk nedbrytning av kolhydrater. Öronspottkörteln är den största av körtlarna.Tungan Tungan har många funktioner. I slemhinnan finns smaklökar som urskiljer smakämnen som lösts upp i saliven. De kan skilja mellan olika smaker: sött, surt, salt, beskt .Svalget Svalget utgörs av ett hålrum som finns bakom munhålan och näshålan. Det fortsätter ner till matstrupen och struphuvudet. För att skydda svalget mot infektioner finns lymfkörtlar: halsmandlar och tungmandlar.MatstrupenMatstrupen (esofagus) är belägen framför ryggraden och bildar ett rör, 25-30 cm långt. Matstrupen transporterar maten från munnen till magsäcken. Under hela vägen fortsätter enzymerna från saliven att bryta ner födan. Musklerna i matstrupen drar ihop sig och slappnar av regelbundet och pressar maten neråt. Vågrörelserna kallas för peristaltik. Från det att man sväljer tar det 5-10 sekunder för födan att nå magsäcken, men det tar bara några sekunder för dryck.Magsäcken (ventrikeln) Magsäcken ligger högst upp i buken, till vänster i mellangärdet. I magsäcken stannar den delvis nedbrutna födan, kortare eller längre tid, innan den transporteras vidare i små portioner genom resten av mag-tarmkanalen. Magsäcken rymmer c:a 1,5 l och brukar normalt vara tömd på föda c:a 4 timmar efter en måltid. Magsäcken är formad som en säck med två öppningar. Den övre har förbindelse med matstrupen och den nedre övergår i tolvfingertarmen. De kallas övre (cardia) och nedre (pylorus) magmunnen.Insidan av magsäcken är beklädd av slemhinna med miljoner magsaftsproducerande körtlar. Den glatta muskulaturen gör att magsäcken kan utföra rörelser (peristaltiska rörelser) som blandar födan med magsaften. Magsaften består av vatten, slem, saltsyra och olika slags enzymer. Pepsin inleder den kemiska nedbrytningen av födans proteiner.Tarmen Tarmen är 7-8 m lång och delas in i tre delar: tunntarmen (intestinum tenue), tjocktarmen (colon), ändtarmen (rectum) Tunntarmen I tunntarmen fortsätter nedbrytningen av maten. Här sugs även näringsämnen upp. Tunntarmen är 3-5 m lång och består av olika delar: tolvfingertarmen (duodeum), tomtarmen (jejunum), krumtarmen (ileum). Tunntarmens uppgift är att: fortsätta sönderdela födan, ta upp vatten och näringsämnen från födan.Tunntarmen tar emot en stor mängd vätska, 6-7 l/dag. Dels det vi äter och dricker, dels vätskor som tillförts i mag-tarmkanalen, d.v.s magsaft, galla och bukspott. I tunntarmen tillförs ytterligare ungefär 2 l i form av magsaft. Det är nödvändigt att passagen tar ganska lång tid för att alla näringsämnen ska sugas upp. Det tar 3-5 timmar. Några exempel på dessa näringsämnen är: vitaminer, salter, spårämnen, socker, fett, aminosyror, som är proteinernas byggstenar. Tolvfingertarmen är den första delen av tunntarmen, den har fått sitt namn av att dess längd motsvarar tolv fingrars bredd (ungefär 25 centimeter). Här tillsätts ämnen från levern, gallan och bukspottskörteln. Dessa ämnen behövs för nedbrytning av födan Tomtarmen är c:a 2 m lång. Slemhinnan i hela tarmen är kraftigt veckad och försedd med små utskott som kallas tarmludd. Detta gör att ytan som suger upp näring blir större. Tunntarmens hela yta är 250 m², lika stor som en tennisbana. Sammandragningar i tarmens glatta muskulatur gör att födan både blandas och förs framåt.I högra nedre delen av bukhålan övergår ileum i tjocktarmen. En bindvävshinna håller tunntarmen på plats. Hinnan kallas för tarmkex. Blod, lymfkärl samt nerver leds i tarmkäxet till tunntarmen.Tjocktarmen (Colon) är ungefär 1,5 m lång och dubbelt så tjock som tunntarmen. Tjocktarmen har inget tarmludd och bildar inga enzymer. Tjocktarmens första del kallas blindtarmen, den finns på höger sida långt ner i buken. Från blindtarmens nedre, inre del utgår det maskformiga bihanget (appendix vermiformis) som kan orsaka svåra buksmärtor, s.k blindtarmsinflammation. Tjocktarmen sträcker sig från blindtarmen uppåt utefter bukhålans högra begränsning, s.k uppåtstigande colon. Från leverns undre yta svänger den och går på tvären över till den vänstra sidan av bukhålan, s.k tvärgående colon. Sedan svänger den nedåt, s.k nedåtstigande colon. Den sista delen är S-formad och kallas sigmaformad colon (colon sigmoideum). Slutligen övergår tjocktarmen i ändtarmen. Ändtarmen (rectum)Ändtarmen är 15-20 cm lång och sträcker sig ned till analöppningen (anus). I rectum samlas avföringen där hålls den kvar av två ringmuskler, yttre och inre analsfinktern. När rectum är tillräckligt utspänd uppstår defekationsbehov och den inre analsfinktern, som består av glatt muskulatur, öppnas automatiskt. Den yttre analsfinktern består av tvärstrimmig muskulatur och öppningen styrs av viljan.Ändtarmens huvuduppgifter är: absorbera vatten, koncentrera det tunnflytande avfallet från matsmältningsprocessen, uppsugning av vissa salter.I tjocktarmen finns bakterier, en del till stor nytta för människan. De framställer K-vitamin som är viktigt för blodets levring (koagulation).Bukhinnan (peritoneum) Bukhinnan är en tunn hinna som bekläder bukhåleväggens insidor och omsluter, helt eller delvis, bukhålans organ. Hinnan har en skyddande funktion. Organen som är omslutna av bukhinnan kallas intraperitoneala organ, men de som ligger bakom bukhinnan kallas retroperitoneala organ.Levern, som är kroppens största körtel, ligger i högra delen av buken, alldeles under mellangärdet, och skyddas av revbenen. Den är indelad i en större högerlob och en mindre vänsterlob. På baksidan finns leverporten där leverartären, portådern och gallgångarna passerar. Portådern innehåller näringsrikt blod från mag-tarmkanalen. Det bildas 0,5-1 l galla/dag. Gallsyrorna finfördelar det fett som man får i sig med födan. Leverns viktiga funktioner är: reglera ämnesomsättningen, producera ämnen som kolesterol och galla,, lagra fettlösliga vitaminer och järn, reglera blodsockernivån, ta hand om gifter som kommit in i kroppen, vara blodreservoar, rena blodet, bilda protein till blodet, bilda blod åt fostret vid graviditeten Gallblåsan Gallblåsan är päronformad och ligger på leverns baksida. Gallblåsegången går, från gallblåsan, ihop med levergången, från levern, och bildar en gemensam gallgång. Den mynnar, tillsammans med en gång från bukspottskörteln, i tolvfingertarmen. Galla behövs bara vid fetthaltigt födointag, gallan lagras därför i gallblåsan som tjänar som reservoar.Bukspottskörteln (pancreas)Bukspottskörteln ligger långt bak i buken, framför ryggraden. Den ser ut som en tillplattad banan. Den bildar bukspott som innehåller enzymer som hjälper till vid nedbrytning av maten. Körteln bildar även hormonerna insulin och glukagon, vilka är viktiga för att hålla kroppens sockerbalans på rätt nivå. Det bildas varje dygn 1,5-2 l bukspott. Bukspottet innehåller enzymer som bryter ner födan. Det bildas även bikarbonat som neutraliserar det sura innehållet från magsäcken.

Av Anna Håkansson - 13 september 2012 09:50

Respirationssystemet: Andningsorganen tar upp det syre som fordras för ämnesomsättningen i kroppens alla celler. Syre är nödvändigt för att cellerna ska fungera normalt. Det behövs för ämnesomsättningen och energiproduktionen i kroppen. Hjärnan kan bara vara utan syre någon minut innan den skadas. Vid ämnesomsättningen bildas, som restprodukt, koldioxid och vatten. Luftvägarnas och lungornas viktigaste uppgift är: ta upp syre från inandningsluften för vidare transport till kroppens celler, avge koldioxid från vävnaderna med utandningsluften. Luftvägarna värmer upp inandningsluften och gör den fuktig för att de känsliga lungorna inte ska skadas.Till luftvägarna räknas: näsan, bihålorna, svalget, struphuvudet, luftstrupen, luftrören. Näshålan (cavum nasi) delas i två delar av nässkiljeväggen (septum nasi). I näsans skiljeväggar ingår delar av överkäksben, silben, tårben, gomben och kilben. Det finns även tre musselben (näsmusslor), under dem sträcker sig näsgångarna. Näshålans smala tak består av silbenet som är försett med öppningar för luktnervens grenar. Näshålans botten består av den hårda gommen och mellan den och kilbenet finns näshålans bakre öppningar. Näshålan har förbindelse med luftfyllda hålrum som brukar kallas för bihålor. För att inte få ont i dem måste lufttrycket i dem vara detsamma som lufttrycket utanför kroppen.Trycket i bihålorna utjämnas via smala utförsgångar, och trycket i mellanörat via örontrumpeten. Näsan befriar luften från damm och bakterier samt befuktar och värmer luften. Luktceller ligger inbäddade i slemhinnan i näshålans tak, på näsans mellanvägg och på näsmusslorna. Cellerna kan registrera tusentals olika lukter. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av luktnerven som är den 1:a hjärnnerven. I näshålan mynnar tårkanalen som leder tårvätska från ögat till näsan, vilket gör att man snörvlar när man gråter.

Bihålorna Bihålorna består av håligheter i skallens ben, invändigt täckta av samma typ av slemhinna som finns i näshålan. Bihålorna sitter parvis på följande ställen: käkhålan i överkäksbenet, pannhålan i pannbenet, silbenshålor i silbenet, kilbenshålan i kilbenet

Svalget (pharynx)Svalget är ett rörformigt organ som omfattar delar av de övre luftvägarna och matspjälkningsapparaten. Det ligger bakom näshålan, munhålan och struphuvudet, framför halsryggraden. Svalgets övre, bakre del (naso-pharynx) står genom de bakre näsöppningarna i förbindelse med näshålan. På vardera sidan finns en gång mot örontrumpeten som förbinder svalget med mellanörat. Överst, bakåt, finns svalgmandlarna. Dessa är lymfoid vävnad, och liksom halsmandlarna (tonsillerna) producerar de vita blodkroppar till skydd mot bakterier. Svalgmandlarna kan bli så stora att de försvårar andningen genom näsan och kallas då adenoida vegetationer eller polyper. I svalget korsas vägarna för luft och mat. Struphuvudet (larynx)Struphuvudet består av flera broskdelar som tillsammans bildar ingången till luftstrupen. Man kan känna struphuvudet på halsen, det är mest framträdande på män. Broskdelarna hålls på plats av ledband, och med hjälp av små muskler kan brosken röra sig i förhållande till varandra. Invändigt är struphuvudet klätt av slemhinna som är uppbyggd av epitelceller, med flimmerhår, som transporterar slemmet med dess last av damm och bakterier uppåt mot svalget.Stämbanden är ett par slemhinneveck som innehåller elastisk substans och muskulatur. Stämbanden kan vibrera genom att luftström passerar. Därför är struphuvudet ett ljudbildande organ. Nedåt fortsätter struphuvudet i luftstrupen.

Luftstrupen Luftstrupen är 10-12 cm lång. Den delar sig i två stora luftrör som går in i varsin lunga. Slemhinnan har små flimmerhår, och skräp som kommer ner i luftstrupen eller luftrören transporteras bort av flimmerhåren. Det sker inget luftutbyte i luftstrupen, den fungerar bara som en kanal för passage av in- och utandningsluften.

Luftrören (bronchus)I lungorna fortsätter luftrören att dela upp sig till allt mindre förgreningar. De större förgreningarna innehåller brosk för att hålla rören utspända. Det högra luftröret är lite vidare och kortare än det vänstra. Främmande föremål har därför lättare att komma ner i höger luftrör. De två luftrörsstammarna (huvudbronkerna) delar sig i lobbronker, tre på höger sida och två på vänster. Dessa delar sig i sin tur i mindre rör. Förgreningarna fortsätter på detta sätt. På röntgenbilden ser bronksystemet ut som en trädliknande bildning med stammen överst och kronan nederst. De finaste delarna (bronkiolerna) slutar blint i de säckliknande lungblåsorna (alveolerna) där luftutbytet sker.I lungorna tas syre upp och ett utbyte av gas mellan andningsluften och blodet sker där. Syre tas upp, och koldioxid i blodet avges till utandningsluften.Varje lunga är formad som en kon, med en bred bas och en spetsig övre del. Lungorna omger hjärtat och hänger fritt i bröstkorgen. Mellan lungorna finns matstrupen. Höger lunga delas upp i tre lober av bindvävsfåror i lungvävnaden. Vänster lunga delas upp i två lober. Varje del har en egen luftrörsgren samt egna blodkärl. Varje lunga omges av lungsäcken som är en dubbelväggig säck av bindväv.Lungvävnaden är som en tvättsvamp i konsistensen och i varje lunga finns 400 miljoner lungblåsor. Lungblåsornas väggar är mycket tunna för att syrgas och koldioxid lätt ska kunna passera.Lungorna fungerar i princip som en blåsbälg. Vid inandning lyfts revbenen och mellangärdet sänks. Volymen i brösthålan ökar och trycket inuti lungsäckarna sjunker och lungorna utvidgas. Luften sugs in i lungorna för att sedan nå ut i lungblåsorna. Det är ett väldigt tryck i ”muskelblåsbälgen”. Vid en hoststöt pressas luften ut genom struplocket med en hastighet av 60 m/sekund, vilket kan jämföras med dubbel orkanstyrka.In- och utandningen styrs av signaler som kommer från andningscentrum i förlängda märgen. Olika reflexer styr också andningen. Om koldioxidhalten i blodet ökar andas man mer för att vädra ut koldioxiden. Det går även att påverka andningen med viljan, detta sker från storhjärnans bark.

Av Anna Håkansson - 12 september 2012 13:35

Sinnesorganen

Speciella celler, som kallas sinnesceller eller receptorer, påverkas av information från ljus, ljud, läge, rörelse, smak, lukt och känsel. Sinnesceller omvandlar information till elektriska signaler. Signalerna förs sen vidare som nervimpulser i de nervtrådar som har kontakt med sinnescellerna. De olika sinnescellerna tar alltså bara emot informationen medan det är nervsystemet som för den vidare till hjärnan. Sinnescellerna kan antingen finnas utspridda i olika vävnader, som huden, eller ligga samlade i olika sinnesorgan, t.ex ögat och örat. Sinnesorganen är komplicerade apparater som har till uppgift att skydda sinnescellerna och att fånga upp och leda retningar till dessa.

Ögat ligger väl skyddat i ögonhålan som bildas av skallens ben. Runt globen finns fettväv som skyddar. Ögat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt - nedåt, inåt - utåt eller rotera. Musklerna styrs av den 3:e, 4:e och 6:e hjärnnerven. Runt ögat finns tårapparaten. I ögat registrerar synsinnesceller ljusretningar och omvandlar dessa till nervimpulser som genom synnerven förs vidare till hjärnans syncentrum. Synen har flest sinnesceller. Ögongloben är nästan fullständigt kulformad. Den innehåller till största delen en geléaktig vätska som kallas glaskroppen. Det finns tre hinnor som omger glaskroppen. Den yttersta hinnan kallas senhinna, ögonvitan, och ger ögongloben stöd och stadga. Framtill går den över i den genomskinliga hornhinnan. Den mellersta hinnan kallas åderhinna och innehåller rikligt med kärl. Längst in sitter näthinnan som bara finns i ögats bakre del. Åderhinnans främsta del bildar regnbågshinnan, den innehåller pigment och muskler. I regnbågshinnans mitt finns ett runt hål som kallas pupill. Regnbågshinnan fungerar som bländaren i en kamera. Muskelfibrer i regnbågshinnan ändrar pupillens storlek och styr hur mycket ljus som släpps in i ögat. Om det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig. När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat. Näthinnan, det innersta skiktet av ögonglobens vägg, är den viktigaste delen av synorganet eftersom den innehåller de specifika synsinnescellerna.Framför glaskroppen men bakom regnbågshinnan ligger linsen. Den är en fast elastisk kropp. Linsen är upphängd med fina trådar vid strålkroppen. Främre ögonkammaren är det rum som begränsas av hornhinnan, linsen och regnbågshinnan. Springan mellan glaskroppen, linsen och regnbågshinnans baksida kallas bakre ögonkammaren. Ögonkamrarna är utfyllda av en klar vätska, kammarvattnet, och är i förbindelse med varandra genom pupillen. Ögonhålan begränsas framtill av ögonlocket, vars insida är beklädd av en slemhinna som kallas bindehinna, konjunktiva. Tårapparaten består av tårkörtel och tårvägar. Tårkörteln utsöndrar tårvätska som håller hornhinnan fuktig, sköljer den och har bakteriedödande egenskaper. Vätskan sugs upp av små kanaler i inre ögonvrån. Kanalerna mynnar ut i näsan.
Stavar och tappar I näthinnan finns synsinnescellerna: tappar och stavar. Stavarna registrerar bara svart och vitt och används när man ska se i mörker. Tapparna reagerar för färg och har betydelse för detaljseendet. Det finns tre sorters tappar och de är mest känsliga för blått, grönt och rött. Färgblindhet orsakas oftast av brist på antingen gröna eller röda tappar. Inom ett område av näthinnan, gula fläcken, finns endast tappar. Då man med blicken fixerar ett föremål faller bilden på denna fläck. Tack vare tapparna får man där en skarp bild.När ljuset träffar tappar och stavar ger detta upphov till nervimpulser som skickas till synnerven. Synnerven lämnar ögat genom ögonhålans bakre öppning. Där finns inga synsinnesceller, varför ljus inte kan registreras. Området kallas därför den blinda fläcken. Ovanför hypofysen korsar synnerverna delvis varandra i synnervskorsningen.
Ljusbrytning För att bilden av det man betraktar ska falla på näthinnan måste ljusstrålarna brytas. Det sker i ögats optiska system, som består av hornhinnan, kammarvattnet, linsen och glaskroppen. Linsen är den viktigaste delen eftersom den kan ändra form. Linsen sitter upphängd i trådar bakom pupillen. Trådarna fäster vid strålkroppen som är en ringformad muskel. När muskeln drar ihop sig ändras linsens form. Därmed förändras linsens förmåga att bryta ljusstrålarna. Tack vare detta kan man se skarpt på både nära och långt avstånd. Vid närseende kontraheras strålkroppens muskler, linsens trådar slappas, linsen blir buktigare och ljusbrytningen ökar. Vid fjärrseende avslappas strålkroppens muskler, trådarna sträcks, linsen blir plattare och ljusbrytningen minskar. Förmågan att kunna öka eller minska ljusbrytningen kallas ackommodation.
Brytningsfel En förutsättning för att man ska kunna se helt klart är att de föremål man ser på avbildas tydligt på näthinnan. Om brytningsförhållandena i ögat inte är perfekta kan man inte få en skarp bild på näthinnan. Då talar man om brytningsfel.
Översynthet Vid översynthet är ögat kortare än normalt och bilden faller bakom näthinnan. Resultatet blir en oskarp bild. Felet kan avhjälpas med glasögon med konvexa linser som flyttar fram bilden till näthinnan.
Närsynthet I motsats till översynthet är ögat vid närsynthet längre än normalt och bilden faller framför näthinnan. Resultatet blir även då en oskarp bild. Felet korrigeras med konkava linser som flyttar bilden bakåt till näthinnan.
Astigmatism Astigmatism är ett brytningsfel som vanligen beror på att hornhinnan är starkare välvd i lodrät än i vågrät riktning.
Långsynthet Vid ungefär 40 års ålder minskar linsens elasticitet och man har svårare att se på nära håll. Felet avhjälps med konvexa linser.

Örat Detta organ har en dubbel uppgift. Det tjänar som sinnesorgan för ljud och balans. Hörseln är det sinne som utvecklas tidigast hos fostret. Redan vid sex månader kan ett foster reagera på ljud. Sinnesceller i innerörat registrerar hörsel- och balansintryck. Impulserna leds vidare till hjärnan med hjälp av hörsel- och balansnerven, den 8:e hjärnnerven.Ofta tänker man att örat bara är det som syns, men det består av flera delar: ytterörat, mellanörat, innerörat.
Ytterörat består av öronmusslan och den yttre hörselgången, som är en 25 mm lång kanal som slutar vid trumhinnan. Öronmusslan innehåller elastiskt brosk medan hörselgången består av ben. Båda är klädda med hud. Huden i hörselgången innehåller körtlar som bildar öronvax. Öronmusslan fångar upp ljudvågor och de leds in i hörselgången till trumhinnan som då börjar svänga, vibrera. Mellanörat ligger väl skyddat i skallens tinningben. Mellanörat består av trumhinnan, trumhålan, de tre hörselbenen och örontrumpeten. Längst in i hörselgången sitter trumhinnan utspänd. Den är oval och har en diameter på c:a 1 cm. När ljud når trumhinnan sätts den i rörelse. Hålrummet innanför trumhinnan kallas trumhålan. Trumhålan är fylld med luft och genom en gång, örontrumpeten, står den i förbindelse med svalgets övre del. I mellanörat finns de tre hörselbenen: hammaren, städet och stigbygeln. Hammaren är fäst vid trumhinnan och måste därför följa dess rörelser. Stigbygeln sitter inpassad i ovala fönstret som är en membrantäckt öppning mellan mellanörat och innerörat. Hörselbenen är rörligt förenade med varandra och fortleder trumhinnans rörelser till innerörat. I väggen mellan mellanörat och innerörat finns ytterligare en membrantäckt öppning som kallas runda fönstret.
Innerörat består av vindlande kanaler och hålrum som tillsammans bildar benlabyrinten. Innerörat består av två organ, dels snäckan, som har med hörseln att göra, dels båggångarna som är balansorgan. Båda bildar ett invecklat system av vätskefyllda hinnklädda gångar, hinnlabyrinten, inneslutna i hålrum i tinningbenet, benlabyrinten. Ljudvågorna fångas upp av öronmusslan, leds genom yttre hörselgången, träffar trumhinnan och sätter den i svängning. Vågrörelsen förmedlas vidare av de tre hörselbenen som även förstärker rörelsen. Stigbygelns svängningar i det ovala fönstret fortplantas till hinnsnäckan. Ljudvågorna, som satt vätskan i rörelse i och omkring hinnsnäckan, påverkar de sinnesceller som kallas hårceller. På sin yta har cellerna små tunna hår. När håren böjs på grund av vågrörelserna aktiveras sinnescellerna. Höga toner aktiverar hårcellerna vid snäckans bas medan låga toner gör att hårcellerna i snäckans topp reagerar.Informationen från sinnescellerna leds sedan som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinningloben. Först när impulserna når hörselcentrum blir man medveten om ljudet. De tre båggångarna är halvcirkelformade och placerade i tre, mot varandra vinkelräta, plan. Dessa är fyllda med innervätska. Tillsammans med de två hinnsäckarna utgör de människans balansorgan. Vid huvudets rörelser förskjuts vätskan i hinnbåggångarna och balanssinnescellerna i dessa påverkas. Nervimpulserna fortleds via balansnerven till lillhjärnan.

Smak Smaksinnescellerna ligger i små spolformade kroppar, de s.k smaklökarna, som framför allt är belägna på tungryggen i anslutning till tungpapillerna (små slemhinneutskott). De uppfattar smakerna sött, surt, salt och beskt. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av två hjärnnerver: ansiktsnerven och tung-svalgnerven.Smaksinnet ger viktig information om saker som stoppas i munnen. Informationen gör att man kan ta medvetna beslut om att svälja, eller spotta ut, det som finns i munnen. Smaksinnet är känsligt för besk smak, vilket är en viktig funktion eftersom olika gifter ofta smakar beskt. Smaklökarna reagerar på smakämnen som är upplösta i saliv. Olika smaker uppfattas på olika ställen på tungan. Sött registreras på tungans spets, salt och surt på kanterna och beskt längst bak på tungan.De fyra grundsmakerna sött, surt, salt och beskt blandas så att hjärnan kan skilja mellan hundratals olika smaker. Smaken påverkas även av lukten, liksom också av olika psykologiska omständigheter.

Lukt I näshålans tak, på båda sidor av nässkiljeväggen, finns luktsinnescellerna. Från dessa går nervtrådar genom benet i näshålans tak in till luktcentrum i hjärnan. Ytternäsan kan betraktas som ett hjälporgan till luktsinnet som har stor adaptionsförmåga. Luktorganet uppfattar en mängd olika lukter. Man har totalt cirka 20 miljoner luktceller. Luktcellerna är omgivna av slem som bildas av speciella körtlar. De gasformiga luktpartiklarna måste först lösas i slemmet innan de kan påverka luktcellerna. En luktcell lever cirka två månader och ersätts sedan av nya luktceller.Luktcentrum har nära kopplingar till den del av hjärnan som har med våra känsloupplevelser att göra. Därför kan en viss lukt ofta väcka minnet av en bestämd känsla. Doften av nyklippt gräs kan t.ex ge minnen av hur det kändes att, som barn, springa ut på en nyslagen sommaräng.

Känsel Känselcentrum sitter i hjärnan. Vid tal om känsel menas ofta flera olika saker. Man kan uppleva: beröring, tryck, värme, kyla, smärta. De olika känselupplevelserna registreras i hud, muskler, senor, leder och inre organ. Impulserna skickas vidare till hjärnan med hjälp av nervbanor. När informationen når känselcentrum i hjässloben blir man medveten om upplevelsen. Det ger viktig information om hur huden påverkas och om kroppsdelarnas läge och rörelser. Speciella receptorer gör att man kan känna beröring, tryck, värme och kyla. Receptorerna kallas känselkroppar. Varje känselkropp tar bara emot information om en slags känselupplevelse, t.ex smärta. Känselkropparna ligger i läderhuden. De finns också i leder, muskler och senor. Smärtan registreras av så kallade fria nervändar i läderhuden och i inre organ.Känselkropparna är inte jämnt fördelade över kroppen, utan varierar mycket. Känsliga ställen som ögats hornhinna, eller fingertopparna, har många receptorer, men på ryggen ligger de glest. Information om beröring och tryck leds till hjärnan med hjälp av samma nervbana. Nervbanan korsar över till andra sidan i ryggmärgen. Information från höger kroppshalva når vänster hjärnhalva och tvärtom.

Av Anna Håkansson - 11 september 2012 13:13

Cirkulationen: I kroppens cirkulationssystem ingår hjärtat, blodet och blodkärlen.

Hjärtat är ungefär lika stort som din knytnäve och är placerat mitt under bröstbenet. Det unika med hjärtat är att det är en ihålig muskel. Hjärtat väger cirka 300-350 gram och pumpar runt kroppens blod. Blodet fungerar som ett transportorgan för syre, hormoner, näringsämnen, avfallsprodukter, salter och värme. Kvinnor har cirka 4 liter blod, och män cirka 5 liter i kroppen. Blodet består av blodkroppar och blodplasma.Kroppen kan bestämma vart blodet ska transporteras. Genom muskler i blodkärlens väggar styrs blodet dit det behövs mest. I vila får skelettmusklerna cirka 15 procent av blodet, men vid hårt arbete kan upp till cirka 90 procent gå hit. Blodkärlen delas in i artärer, kapillärer och vener där kapillärerna är de minsta, venerna går till hjärtat och artärerna går från hjärtat.Artären leder blod från hjärtat och innehåller syrerikt blod förutom i lungkretsloppet.I kapillärerna sker gas- och näringsutbytet.Venen leder blod till hjärtat och innehåller syrefattigt blod förutom i lungkretsloppet. Hjärtats arbetstakt i vila styrs av speciella taktgivarceller som sitter i hjärtmuskelväggen. I vila är hjärtfrekvensen (pulsen) cirka 60-80 slag per minut. Detta är olika från person till person och styrs av kondition, ålder och arvsanlag. Men det går att träna sig till en lägre vilopuls.


Av Anna Håkansson - 11 september 2012 13:11

Nervsystemet:Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas gemensamt för nervsystemet. Människan har ett nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och intellektuella funktioner. Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett välutvecklat minne och ett rikt känsloliv.Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av hormonsystemet, men det går långsammare.Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS. Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas perifera nervsystemet.Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och organ sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra nervceller.Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll.Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av stödjande celler som kallas gliaceller. Det centrala nervsystemet innehåller ungefär 100 miljarder nervceller, eller neuron som de också kallas. Det finns ungefär tio gånger så många gliaceller. Varje dag dör ungefär 100 000 nervceller. Bara omogna nervceller, stamceller, kan dela sig. Därför läker nervvävnad dåligt om den skadas.Nervceller är uppbyggda på liknande sätt som alla andra celler i kroppen. De innehåller en cellkärna, cellsaft och andra delar med olika uppgifter i cellen.Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de kan ha kontakt med många andra celler.Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum.Nervvävnaden i det centrala nervsystemet är av två slag, grå och vit substans. Nervcellens cellkropp som innehåller kärnan utgör den gråa substansen. Den vita substansen består av cellernas långa utskott och myelin. Den vita substansen får sin färg av myelinet.Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser är en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler.Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som man trampat på är vass.Det är inte alltid som en cell stimuleras av en impuls från en annan nervcell. Impulsen kan istället hämma cellen, vilket gör att det inte bildas någon ny nervimpuls som kan föras vidare. Det är en mycket viktigt funktion, annars skulle vi ständigt bombarderas med alltför många impulser. Det sker alltid ett noga avvägt samspel mellan stimulering och hämning i nervcellerna.En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler.Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig. Om impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv.En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska. Motoriska och sensoriska nervceller ingår ofta i samma nerv som då sägs vara blandad.Olika nerver leder impulsen olika snabbt. Nerver med myelinskida leder impulsen snabbare än nerver utan. Det beror på att impulsen hoppar mellan noderna. I långa utskott, axon, som är grövre leds impulsen snabbare än i tunna axon. I riktigt snabba axon kan ledningshastigheten vara 150 meter per sekund. Dessa nervtrådar kan snabbt ge hjärnan information om man till exempel trampar på något vasst. I långsamma axon kan ledningshastigheten vara så låg som 0,1 meter per sekund. Hjärnan ligger väl skyddad i det hålrum som bildas av skallens ben. Den väger knappt 1,5 kilo vilket motsvarar cirka två procent av kroppsvikten, men hjärnan förbrukar 15-25 procent av kroppens energi. Hjärnans olika delar är: storhjärnan, hjärnstammen, lillhjärnan, hjärnhinnorna.Hjärnan använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet. Blodet kommer genom två par blodkärl, artärer, som förenas till en ring på hjärnans undersida. Små artärer förgrenas från ringen och når hela hjärnans yta.Storhjärnan är den mest utvecklade delen av hjärnan, den del som skiljer människan från djuren. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt, och består av två halvor som sitter ihop med varandra. Varje halva kallas hemisfär.Storhjärnans yta är veckad, och ser ut ungefär som en knäckt valnöt. Vecken kallas vindlingar med mellanliggande fåror. Några fåror är extra tydliga och de delar in de båda hjärnhalvorna i lober:pannlob,hjässlob,tinninglob,nacklob.Storhjärnans yttre skikt kallas bark och består av grå substans. Här ligger nervcellernas cellkroppar. Hjärnbarken är överordnad resten av det centrala nervsystemet. Den ansvarar för vårt medvetande, tankar, känslor och minne. Härifrån styrs även våra medvetna rörelser.Storhjärnans inre är till största delen uppbyggd av vit substans, men innehåller även så kallade kärnor eller ganglier av grå substans. Nervcellernas utskott i den vita substansen är ledningsbanor som förmedlar information mellan nervcellerna. Tack vare detta kan hjärnans olika delar samarbeta. Ledningsbanorna för även information vidare mellan hjärnbarken, hjärnstammen, lillhjärnan och ryggmärgen.Storhjärnan är inte helt kompakt. Den innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar. Ventriklarna har förbindelse med varandra och innehåller en klar vätska som kallas hjärn-ryggmärgsvätska. Vätskan bildas i speciella blodkärl i ventriklarna, och den omger även hjärnan och ryggmärgen. Vätskan är stötdämpande och ger därför ett bra skydd för hela centrala nervsystemet. Hjärn-ryggmärgsvätskan transporterar näringsämnen till hjärnan och avfallsprodukter från den.Storhjärnans lober har olika uppgifter. Rörelsecentrum i pannlobens bark kontrollerar alla viljestyrda muskelrörelser. Känselintryck och smak registreras med hjälp av hjässloben. I tinningloben finns bland annat centra för hörsel och lukt, och i nackloben finns syncentrum.I både rörelse- och känselcentrum har varje kroppsdel ett bestämt område. De delar av kroppen som är mest aktiva eller känsligast har fått störst plats. Därför har de områden som styr händerna, munnen, läpparna och tungan ett rätt stort utrymme i hjärnan.De båda hjärnhalvorna har också delvis olika uppgifter även om de samarbetar mycket. Hos de allra flesta är vänster hjärnhalva dominant. Den ansvarar bland annat för språk och tal. Höger hjärnhalva är mer konstnärlig och skapande.Hjärnstammen ligger under storhjärnan och förbinder den med ryggmärgen. Hjärnstammen består av: mellanhjärnan,mitthjärnan,bryggan, förlängda märgen.Hjärnstammen innehåller omkopplingsstationer som till viss del kan filtrera informationen till hjärnbarken. Hjärnstammen innehåller även viktiga områden som bland annat styr kroppens hormonsystem, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning och vakenhet.Lillhjärnan ligger under storhjärnans nacklober alldeles bakom hjärnstammen, som den också är förenad med. Lillhjärnan består av två sammanfogade halvor som också kallas hemisfärer. De är också uppbyggda av grå och vit substans. Även lillhjärnans yta är kraftigt veckad, men vecken är tunnare än storhjärnans. I genomskärning ser lillhjärnan ut som ett träd. Snittytan brukar kallas ”livets träd”.Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av våra rörelser. Den tar emot information om kroppens läge och rörelser, och samordnar den informationen med de order om viljestyrda rörelser som kommer från storhjärnan. Tack vare detta blir rörelserna mer finstämd. Hela hjärnan omges av tre hjärnhinnor:Hårda hjärnhinnan ligger ytterst och är kraftigast. Den täcker skallens insida och går ner som en vägg mellan storhjärnans och lillhjärnans halvor. Den bildar dessutom ett tältliknande stöd över lillhjärnan. Trots att hinnan är mycket tunn består den egentligen av två skikt. På några ställen löper stora vener mellan skikten. Spindelvävshinnan är den mellersta hjärnhinnan och följer hårda hjärnhinnan. Hinnan har fått sitt namn på grund av att den är tunn som ett spindelnät. Trådliknande utskott från spindelvävshinnan förenar den med den innersta hjärnhinnan. I mellanrummet mellan dessa båda hinnor finns hjärn-ryggmärgsvätska. Här går även hjärnans stora artärer. Mjuka hjärnhinnan ligger innerst och följer hjärnans yta. Hjärnans små blodkärl omsluts av hinna. Ryggmärgen är en direkt fortsättning av förlängda märgen i hjärnstammen. Ryggmärgen sträcker sig från stora nackhålet i skallens nackben, vidare genom den kanal som bildas av ryggkotorna, ner till nivå med första eller andra ländkotan.Även ryggmärgen innehåller grå och vit substans, men här ligger den grå substansen innerst. I ett tvärsnitt ser den grå substansen ut som en fjäril. Fjärilens främre vingspets kallas för ryggmärgens framhorn. Här finns cellkropparna till de nervceller som sköter kroppens rörelser. Ryggmärgens bakhorn ligger i fjärilens bakre vingspets. Bakhornet innehåller de nervceller som tar emot känselintryck från kroppen. Den vita substansen ligger utanför den grå och innehåller nervbanor som leder impulser från hjärnan ut till kroppen, och från kroppen till hjärnan.Ryggmärgen är tjock som ett lillfinger och uppbyggd av flera segment som benämns på liknande sätt som ryggkotorna. Det finns:åtta halssegment, trots att det finns bara sju halskotor, tolv bröstsegment, fem ländsegment, fem korssegment, ett svanssegment.Från vart och ett av de 31 segmenten utgår ett par ryggmärgsnerver. De sju översta paren passerar ut ovanför respektive kota. De åttonde halsnerverna passerar mellan sista halskotan och första bröstkotan. Övriga nerver passerar ut från ryggradskanalen genom mellankotshål under respektive kota.Ryggmärgen omges, precis som hjärnan, av tre hinnor. De kallas ryggmärgshinnor. Hjärnhinnorna övergår i ryggmärgshinnorna utan någon synlig gräns. Den yttersta hinnan täcker ryggradskanalen och består av två skikt. Det är mellan dessa båda skikt man får bedövningsmedel med en kanyl vid epiduralbedövning, som är en typ av ryggbedövning.Trots att ryggmärgen slutar vid första eller andra ländkotan fortsätter den mellersta ryggmärgshinnan ner till ungefär tredje korskotan. Där bildar den en vätskefylld säck. Vätskan består av hjärn-ryggmärgsvätska som har förbindelse med vätskan i storhjärnans hålrum, så kallade ventriklar. I den vätskefyllda säcken sprutas bedövningsmedel in vid den typ av ryggbedövning som kallas spinalbedövning. Den innersta ryggmärgshinnan täcker ryggmärgens yta.Nedanför där ryggmärgen slutar innehåller ryggradskanalen alltså endast hjärn-ryggmärgsvätska, och de ryggmärgsnerver som ännu inte passerat ut från ryggraden. Dessa nedersta ryggmärgsnerver kallas hästsvansen.Ryggmärgen är en viktig omkopplingsstation för de nervbanor som går till och från hjärnan. Den tar även hand om vissa reflexer utan att hjärnan behöver bli inkopplad. Om man till exempel lägger handen på en varm platta drar man tillbaka handen innan man knappt hunnit bli medveten om värmen och smärtan. Denna reflex sker snabbare än om impulsen måste hinna nå hjärnan innan den leder till att handen tas bort. Tack vare detta undviks skador på vävnaderna. Det är alltså en skyddsreflex.Flera andra reflexer fungerar på liknande sätt, till exempel knäreflexen. Läkaren testar den genom att knacka med en reflexhammare nedanför knäskålen. Man sparkar då uppåt med benet utan att kunna kontrollera rörelsen. Blinkreflexen och pupillreflexen är andra exempel.Nerverna ute i kroppen kallas för det perifera nervsystemet. Nerverna består av buntar av långa utskott, axon, från nervcellerna. Cellkärnorna finns i hjärnan eller ryggmärgen. Nerverna förmedlar information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen.Kroppens olika typer av nerver är: hjärnnerver, ryggmärgsnerver, nerver som inte kan styras av viljan. Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv par hjärnnerver: Luktnerven leder luktinformation från näsans slemhinna till luktcentrum i tinningloben. Det är den första hjärnnerven och kallas olfaktoriusnerven.Synnerven förmedlar synintryck från näthinnan till syncentrum i nackloben. Det är den andra hjärnnerven, optikusnerven.Ögats rörelsenerver leder impulser till de små muskler på ögonglobens utsida som gör att vi kan titta uppåt, nedåt och åt sidorna. En av nerverna drar dessutom ihop pupillen och ökar linsens ljusbrytande förmåga. Ögats rörelsenerver består av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerverna, och de heter ockulomotoriusnerven, trochlearisnerven och abducensnerven.Trillingnerven är den största hjärnnerven. Den tar emot känselintryck från ansiktet och förmedlar dessutom nervimpulser till tuggmusklerna. Det är den femte hjärnnerven och kallas också trigeminusnerven.Ansiktets rörelsenerv leder nervimpulser till ansiktets muskler, tårkörtlarna och två av spottkörtlarna. Dessutom förmedlar nerven smak som registreras på tungans främre två tredjedelar. Det är den sjunde hjärnnerven, facialisnerven.Hörsel- och balansnerven leder information om hörsel och balans från innerörat till hjärnan. Den åttonde hjärnnerven heter vestibulokoklearisnerven. Hörselnerven kallas även akustikusnerven, men det gäller bara den del som har med hörseln att göra.Tung-svalgnerven leder information till de muskler som sköter om sväljningen. Den tar även emot information om smak från tungans bakre tredjedel, och känsel i svalget. Den nionde hjärnnerven kallas också glossofaryngeusnerven.Lung-magnerven kallas vagusnerven eller ”den kringirrande nerven” och är kroppens längsta hjärnnerv. Den påverkar på ett omedvetet plan bland annat struphuvudet, hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna. Det är den tionde hjärnnerven. Hjälpnerven eller binerven förmedlar nervimpulser till kappmuskeln och stora nickmuskeln. Den elfte hjärnnerven heter också accessoriusnerven.Tungans rörelsenerv sköter om tungans rörelser. Hypoglossusnerven är ett annat namn på tolfte hjärnnerven.Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Man har 31 par ryggmärgsnerver som indelas i:åtta par halsnerver, tolv par bröstnerver, fem par ländnerver, fem par korsnerver, ett par svansnerver.Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Strax efter att ryggmärgsnerverna har passerat ut från ryggradskanalen delar de upp sig i en främre och en bakre gren.Några av de främre grenarna från intilliggande ryggmärgsnerver flätas ihop till nervflätor. På latin kallas en nervfläta plexus. På så sätt bildas halsflätan, armflätan och länd-korsflätan. Från dessa flätor utgår därefter nerver till bland annat halsen, mellangärdet, skuldran, armen, höften och benet. Var och en av dessa nerver innehåller därför nervtrådar som kommer från flera olika ryggmärgsområden.Bröstnervernas främre grenar ingår inte i nervflätor, utan varje gren bildar en revbensnerv som löper under revbenet med samma nummer. Ryggmärgsnervernas bakre grenar bildar inte heller flätor utan går direkt till bakhuvudets, nackens och ryggens muskler och hud.Från halsflätan utgår:Frenikusnerven som leder impulser till mellangärdet.Från armflätan utgår:Strålbensnerven som leder impulser till de muskler som sträcker armen och handen samt till huden på armens och handens baksida.Mittnerven som leder impulser till underarmens böjmuskler samt några av tummens muskler. Dessutom förmedlar nerven känselintryck från några av fingrarna.Armbågsnerven som leder impulser till handens små muskler. Om man stöter i armbågen på ett visst ställe kommer nerven i kläm. Man känner hur det sticker och gör ont ut i lillfingret. Det brukar kallas änkestöten. Nerven förmedlar även känselintryck från handflatan och en del av fingrarna.Från ländkorsflätan utgår:Lårnerven som innerverar den fyrhövdade lårmuskeln samt huden på lårets framsida. En liten gren går även till huden på underbenets insida.Ischiasnerven är kroppens största nerv och innerverar muskler på lårets baksida. Den delar sedan upp sig och fortsätter som skenbensnerven och vadbensnerven.Skenbensnerven innerverar den trehövdade vadmuskeln samt fotsulan.Vadbensnerven innerverar muskler och hud på underbenets fram- och utsida.De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis hjärtat. Dessa nerver hör till det autonoma nervsystemet.Det autonoma nervsystemets två delar är: sympatiska nervsystemet, parasympatiska nervsystemet.Det autonoma nervsystemet samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i mag-tarmkanalen. Det styr också förmågan att kissa och könsorganens funktioner.Det sympatiska nervsystemet består av flera nervknutor eller ganglier. Nervknutorna är förenade med varandra till ett pärlband som ligger på båda sidor om ryggraden. De kallas tillsammans den sympatiska gränssträngen.Nervknutorna är omkopplingsstation för nervtrådar som kommer från ryggmärgen. Impulserna i dessa nervtrådar fortsätter i långa utskott, axon, vars cellkroppar ligger i nervknutorna. Dessa axon löper tillsammans med en del av hjärn- och ryggmärgsnerverna och når stora delar av kroppen.Sympatiska ganglier finns även i bukhålan intill stora kroppspulsådern. De sympatiska nervtrådarna bildar nätverk runt artärernas blodkärl.Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det sympatiska nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att stresshormonerna adrenalin och noradrenalin går ut i blodet.När det sympatiska nervsystemet aktiveras medför det bland annat att: pulsen ökar, hjärtat pumpar kraftigare, blodcirkulationen omfördelas så att blodflödet till muskulaturen ökar, medan det minskar till hud och inälvor, blodtrycket ökar, luftrören vidgas så att det går lättare att andas, blodsockernivån ökar så att man får extra energi, pupillerna utvidgas, svettningen ökar, tarmrörelserna minskar, matsmältningen sätts på sparlåga.Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket och kroppstemperaturen.Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att: pulsen minskar, hjärtats pumpkraft minskar, blodtrycket sjunker, luftrören dras ihop, pupillerna dras ihop, salivproduktionen ökar, tarmrörelserna ökar, matspjälkningen ökar, erektionen underlättas, man kan kissa, man kan tömma tarmen.Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet.De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.Nerver förmedlar information mellan centrala nervsystemet och övriga kroppen, och kallas ledningsbanor eller nervbanor. En nervbana består av flera nervceller, neuron, ungefär som länkarna i en kedja. Nervcellerna har kontakt med varandra med hjälp av synapser.De flesta nervbanor mellan storhjärnans bark och ryggmärgen korsar över till motsatta sidan i hjärnstammen. Höger hjärnhalva styr därför vänster kroppshalva, medan vänster hjärnhalva styr höger kroppshalva.Nervbanorna kan vara av olika slag. Motoriska banor kallas nervbanor som går från hjärnan till skelettets muskler. De förmedlar information från rörelsecentrum i pannloben. Impulserna gör att skelettmuskulaturen drar ihop sig och man kan röra sig.Sensoriska banor kallas nervbanor som går från kroppen till hjärnan. De leder information om tryck, beröring, smärta och temperatur från huden till känselcentrum i hjässloben. De förmedlar också information från leder, muskler och senor som lillhjärnan behöver för att kunna kontrollera hållning och rörelser.

Av Anna Håkansson - 6 september 2012 21:38

Huden:

Huden (cutis, derma) skyddar kroppens organ mot stötar och annat våld, mot aggressiva mikroorganismer, uttorkning och skadliga förändringar i kroppstemperaturen samt mot näringsbrist. Förstadiet till D-vitamin bildas i huden. Huden är elastisk och kan därför utvidga sig vid svullnad (ödem), fetma och graviditet. För att klara dessa uppgifter är huden byggd på ett speciellt sätt.


Ytterst finns överhuden. Under den finns läderhuden, och därefter underhuden. Till skillnad från de flesta andra organ kan man se huden. Den är till ytan 1,5-2 m² och väger c:a 1,2 kg.


De vanligaste cellerna i överhuden (epidermis) är de keratinproducerande. Keratin, hornämne, är ett svavelhaltigt trådrikt protein som är starkt och motståndskraftigt mot nötning. I överhudens djupa lager sker en ständig nyproduktion av dessa celler som sedan långsamt förskjuts mot hudytan, plattas till och dör. De döda cellerna är ett bra skydd mot nötning tills de fjällar av och ersätts av nya.I handflator och fotsulor är epidermis extra kraftig och har en ribbad struktur som är unik för varje människa. Den ribbade strukturen ger bättre grepp. Avtryck av dess mönster, fingeravtryck, kan användas för att binda en person till ett brott. Intensiv nötning stimulerar cellnybildningen och leder till tjockare epidermis och bildning av valkar. I epidermis djupa skikt finns melanocyterna. Dessa celler producerar färgämnet melanin som färgar de keratinproducerande cellerna och skyddar mot ultraviolett ljus. Melaninet varierar i färg från guldbrunt, över rödbrunt, till svart. Mängden melanin avgör hur mörk eller ljus huden är.Solbränna beror sannolikt på DNA-skada i hudens celler. Skadade DNA-fragment, och reparationsenzymer för dessa, stimulerar melaninsyntesen.


Läderhuden (corium, dermis) består av stark följsam bindväv med både kollagen och elastiska trådar. Här finns de vanliga bindvävscellerna fibroblaster, makrofager, mastceller och leukocyter, men också receptorer för smärta, kyla, värme, beröring och tryck.Läderhuden innehåller rikligt med blodkärl som tillför syrgas och näringsämnen, samt transporterar bort avfallsprodukter. Blodcirkulationen i läderhuden är också viktig för att kroppen ska kunna hålla rätt kroppstemperatur. I läderhuden finns även lymfkärl, känselkroppar, nerver,hårsäckar, talgkörtlar och svettkörtlar.Läderhuden från djur används för tillverkning av skor, väskor och handskar.Hårsäckarna befinner sig i läderhuden men är egentligen nedsänkta partier av överhuden. I hårsäckarna finns levande celler med kärl- och nervförsörjning. Hårstråna, som är uppbyggda av döda celler och keratin, har sin rot i hårsäcken och växer i en bestämd takt. Huvudets hårstrån kan ha en tillväxt c:a 0,3 mm per dygn i 2-8 år. När tillväxtcykeln för ett strå är till ända krymper hårsäcken, tillväxten avslutas och tillverkningen av ett nytt påbörjas. Det gamla stöts bort och ett håravfall på 50-80 strån/dygn är vanligt. Färgen på håret bestäms av vilken typ av melanin som inlagras i hårstrået. Melaninet kommer från melanocyterna i botten på hårsäcken. Grått hår saknar melanin. Hårstrån, och även epidermis som är uppbyggda av döda celler och keratin, blir lätt spröda och torra. Huden är därför utrustad med talgkörtlar som vanligtvis mynnar i hårsäckar. Talg innehåller fett och proteiner och ger såväl hårstrån som epidermis en smidig yta


Under läderhuden finns underhuden (subcutis) som består av lucker bindväv och fettväv. Gränsen mot läderhuden är flytande. Underhuden förankrar huden till underliggande organ. Fettväven är viktig både som krockkudde och näringsförråd. I stora delar av kroppen löper artärer och vener ytligt i underhuden medan resten av subcutis saknar vitala strukturer. Injektion av läkemedel sker därför ofta subkutant. Hudens funktionHuden skyddar mot olika påverkningar utifrån. Det kan röra sig om mekaniska och kemiska påfrestningar. Den skyddar även mot virus och bakterieangrepp och bildar ett skydd mot ultraviolett strålning. Med hjälp av solljuset bildas D-vitamin.Huden bidrar till reglering av kroppstemperaturen. Den är också genom körtlarnas funktion ett utsöndringsorgan. Huden är även ett sinnesorgan som uppfattar beröring, tryck, smärta, värme och köld.


Epitelvävnad

Det finns tre olika typer av epitelvävnad.

Ytepitel består av epitelceller som täcker kroppens alla ytor, såväl yttre som inre. Ytorna har mycket olika funktion beroende på om det är huden på handflatan, på insidan på tarmen eller i ett blodkärl.

Körtelepitel

Vissa epitelceller har specialiserat sig på avsöndring och kan ligga insprängda bland övriga epitelceller. Många körtelceller kan vara samlade till en körtel.

Sinnesepitel

Dessa är högt specialiserade. De reagerar på olika stimuli och skickar impulser till hjärnan. Som exempel kan nämnas näsans luktepitel

Skapa flashcards