Inlägg publicerade under kategorin Sjukdomar/Diagnoser

Av Anna Håkansson - 12 oktober 2012 11:08

Adhd: (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårighete och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter. Vad som orsakar dessa symtom och vad som är lämplig behandling är inte slutligt fastställt. Diagnosen sätts när vissa symptomkriterier är uppfyllda, och kan t ex gå till så att en psykolog utreder patienten och genom intervjuer och tester avgör om kriterierna för ADHD-diagnos är uppfyllda. Om beteendet har sin grund i en hjärndysfunktion, uppväxtmiljön, en kombination av dessa eller någon annan faktor, kan i dagsläget inte definitivt avgöras. Diagnosen ADHD delas in i följande tre varianter. Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, i kombination, Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen bristande uppmärksamhet, Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet, huvudsakligen hyperaktivitet-impulsivitet. För att en person ska få diagnosen ADHD så måste dessa symptom finnas och ha funnits under lång tid. Varje symptom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån personens ålder, kön och utvecklingsnivå, och ska också vara av sådan grad att de försvårar patientens liv betydligt. Koncentrationssvårigheter, motorisk hyperaktivitet Glömska Det finns även andra symptom som är vanliga bland personer med ADHD men som inte är nödvändiga för att få diagnosen. Nedsatt motorik, sömnsvårigheter, Sen tal-och språkutveckling Problem med att tolka sinnesintryck. Psykiska problem som ångest, stark oro eller depression. Tendens att upprepa eller "haka upp sig på" ord eller meningar. Känslomässig instabilitet. Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. Studierna visar en förekomst på 3 till 7 procent, vissa studier anger en prevalens på hela 10 procent. Diagnosen ADHD är större bland pojkar än flickor (men pojkar har en lättare identifierbar symptombild än flickor och mörkertalet hos flickor är större), att åldern har betydelse för förekomsten och förekomsten tycks vara lägre i tonåren än hos yngre barn. En hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då det för ADHD typiska beteendet. Denna hypotes ger även en enkel och bra förklaring på varför amfetaminstimulerande preparat så effektivt hjälper personer med ADHD. Signifikant lägre järnnivåer har observerats hos ADHD-barn. Det är visat att ADHD ofta hänger samman med depression, men forskarna har inte, på grund av tillståndets natur, kunnat fastställa om depressioner är ett delsymtom eller en följd av att barnen med ADHD lever i en situation som inte anpassats till deras behov utan i sig kan leda till depression. Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I många fall räcker det att barnets familj (när det handlar om ett barn, för även vuxna kan ha ADHD) och skolan får information om varför barnet ter sig överaktivt och/eller okoncentrerat. Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrarutbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. Alla som får diagnosen ADHD av kombinerad typ bör erbjudas behandling. Vissa symptom har kunnat minskas med tillförsel av järn, vilket kan vara en förstabehandling. Det finns klar evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel Concerta och Ritalin) har effekt. Idag anses även många av barnen och ungdomarna med ADHD som inte är av kombinerad typ vara betjänt av farmakologisk behandling. Barnen med denna bokstavsdiagnos får dessa amfetaminliknande preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid, av dessa skäl är inte behandlingen beroendeframkallande. Vid dessa doser är preparaten terapeutiska och har en paradoxal effekt på barnen. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med ADHD.ADHD tillhör gruppen neuropsykiatriska diagnoser. Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, visades det att fiskolja ger positiva effekter på barn som lider av adhd. För lättare adhd-fall är effekten som störst. Eftersom ärftlighet för ADHD antas föreligga, så innebär det i allmänhet problem eftersom föräldrar med dessa problem själva visserligen har erfarenheter av vad barn med denna funktionsnedsättning behöver, men det blir svårt för föräldrar med funktionsnedsättningen att vara specialpedagoger och exempelvis få igång sitt barn till läxläsning och dessutom utbilda på pedagogiskt rätt sätt, eftersom föräldrarna haft samma problem och inte har samma tålamod som någon utan impulsstörning och koncentrationsproblematik. Barnen är normalbegåvade och utvecklas fysiskt och psykiskt i alla övriga avseenden som andra barn. Barn med ADHD kan uppfattas som högljudda, störande, besvärliga eller bråkiga, vilket de ofta blir då vardagen är normalt ostrukturerad. För att hantera deras oförmåga till koncentration måste närmiljön rensas på störande egenskaper, schemat i skolan måste vara tydligt, antalet lärare och kamrater begränsat och alla instruktioner anpassade till vad som krävs för den aktuella uppgiften. I takt med att barnen blir äldre så kan de utveckla egna strategier för att hantera sin vardag utan att funktionsnedsättningen påverkar livet negativt.


Aspergers: Är en diagnos inom autismspektrat och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Personen har normal eller hög intelligens samt normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga och specifika intressen. För att ställa diagnosen är det även nödvändigt att symtomen framträder under tidig barndom och att det leder till en signifikant funktionsnedsättning i det dagliga livet. Aspergers syndrom medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel/social kommunikation, ibland också vad gäller planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga och kroppshållning/kroppsrörelser. Personer med Aspergers syndrom kan uppvisa ett annorlunda beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade eller blyga .Aspergers syndrom anses primärt ha genetisk och biologisk grund. Omkring 2–4 personer per 1 000 anses ha Aspergers syndrom. Fler är pojkar än flickor (3–6 män/1 kvinna). Kognitiva svårigheter: Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation. Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna. Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren. Begränsade eller stereotypa intressen. Fixeringar och låsningar i beteendet. Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt. Problem med tidsuppfattning. Styrkor:Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar. Bra tålamod för specialområdena, Informationsinsamling, Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga, Starkt logiskt tänkande, Mönsteridentifiering, Problemlösning, Målmedvetenhet och envishet. Övrigt:Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt. Många med AS samlar på allt möjligt och kan ha svårt att göra sig av med saker. Personer med autismspektrumstörningar bearbetar signaler från omgivningen på ett annorlunda sätt. Det medför en tankeprocesstörning (central kognitiv dysfunktion). Konsekvensen blir: nedsatt förmåga att skapa, förstå och tolka sammanhang, samband och helhet. Styrkan kan istället bli ett detaljseende och detaljstyrning. De har även en nedsatt exekutiv funktion som medför svårigheter, som märks oftast när barnet blir äldre inom dessa områden: ha ett målinriktat flexibelt beteende, kunna planera och organisera sitt handlande, hantera och bedöma tiden (bristande tidsuppfattning). Samtliga symptom kan dock skapa en enorm förståelse och uppfattning inom personens eget specialområde. Personer med Aspergers syndrom saknar oftast förmågan att förmedla sitt eget känslomässiga tillstånd och den naturliga förmågan att se undertexterna i socialt samspel, att avläsa kroppsspråk och instinktiva signaler. De har ofta svårt att veta vad som är "acceptabelt", vilket kan leda till välmenande yttranden som kan verka förolämpande, såsom att säga till en främmande person att denne har viktproblem. Personer med Aspergers syndrom måste lära sig dessa sociala förmågor intellektuellt, genom logik snarare än intuitivt genom känslomässigt samspel. En person med Aspergers syndrom kan ha problem att förstå andra människors känslor: de meddelanden som sänds genom ansiktsuttryck, ögonkontakt och kroppsspråk missas ofta. De kan också ha problem med att visa empati med andra människor. Därför kan personer med AS uppfattas som egoistiska, själviska eller hänsynslösa. I de flesta fall är dessa etiketter orättvisa, eftersom beteendet beror just på dessa svårigheter att läsa av andra människors känslomässiga tillstånd. De blir vanligen chockade, upprörda och ångerfulla när de får reda på att deras handlingar är sårande eller olämpliga. Personer med AS har helt normala känslor. De känslomässiga bindningar som de kan ha (t ex till föremål snarare än till människor) verkar dock ofta underliga eller kan till och med framkalla oro hos personer som inte delar deras perspektiv.Den som saknar kunskaper om personer med Aspergers syndrom, kan ibland uppfatta dem som egocentriska och ibland rent av otrevliga. Huvuddelen av kommunikationen människor emellan är icke-verbal, och de flesta använder sig av instinktiva signaler och tar omedvetet för givet att andra läser av dem. En person som inte gör det, eller som av annan anledning inte svarar med de signaler som förväntas, upplevs då som udda, ibland utan att någondera part kan komma underfund med varför. Dessa personer kan dock sedan man lärt känna dem uppskattas för sin ärlighet och saklighet. Personer med AS måste lära in och aktivt tänka på sådant som många andra tar för givet. Ett exempel är att personer med AS har svårt att läsa av innebörden i instuckna kommentarer, mimik och intonationer i ett samtal och därför kan umgänget med andra personer ibland vara mycket tröttande då missförstånden sker på alla plan. De som arbetar tillsammans med personer med AS bör därför vara tydliga med att konkret tala om att "du behöver inte vara så detaljerad" eller tydligt tala om att "det är bara detta svaret vi andra behöver veta".Barn med Aspergers syndrom uppvisar ofta avancerade förmågor för sin ålder i språk, läsning, matematik, rumslig förmåga eller musik, och kan uppfattas som ovanligt begåvade. Ibland kan dock dessa talanger motvägas av avsevärda fördröjningar i utvecklingen av andra kognitiva funktioner. Vissa andra typiska beteenden är ekolali, upprepning av yttranden som gjorts av en annan person, och palilali, upprepning av ens egna ord. Personer med Aspergers syndrom kan ha begränsat tålamod för saker som faller utanför deras intressen. I skolan kan de uppfattas som mycket intelligenta underpresterande eller överpresterande elever, som tydligt kan överträffa sina skolkamrater inom sitt intresseområde, men är ständigt omotiverade att göra läxor (ibland även inom sina intresseområden). Andra kan vara hypermotiverade att överträffa sina skolkamrater. Symptomen kan ses i en tvångsmässig upptagenhet med döda föremål, såsom klockor, eller ett förhärskande intresse för systematiska saker som siffror, register, telefonkataloger, uppslagsverk, ordböcker och mätskalor. Kombinationen av sociala problem och intensiva intressen kan leda till avvikande beteende såsom att hälsa på en främling genom att ge sig in i en utdragen monolog om ett specialintresse istället för att presentera sig på det socialt accepterade sättet. I många fall kan dock vuxna personer växa ur denna otålighet och bristande motivation och utveckla större tolerans för nya aktiviteter och för att möta nya människor. De som har Aspergers syndrom kan uppvisa en rad andra sensoriska, utvecklingsrelaterade och fysiologiska avvikelser. Barn med AS kan uppleva en viss fördröjning i utvecklingen av finmotoriken. I vissa fall kan personer med AS ha en udda gångstil och kan ha tvångsmässiga rörelser i fingrar, händer, armar eller ben, däribland tics. Någon direkt orsak eller specifika orsaker till Aspergers syndrom är okända. Det är dock visat, att det finns en ärftlig faktor. Det har antagits att flera olika gener är medverkar till utveckling av syndromet, då antalet symptom samt dessas svårhetsgrad varierar mycket mellan individer. Det finns andra studier som kopplar samman autism med skillnader i hjärnvolymer såsom förstorad amygdala och hippocampus. Aktuell forskning pekar på strukturella avvikelser i hjärnan som en orsak till Aspergers syndrom. Dessa avvikelser inverkar på nervkretsar som styr tankar och beteende. Forskare föreslår att samspel mellan gener och miljö får vissa gener att sättas på eller stängas av, och detta förändrar den normala migrationen och "kopplingen" av embryonala hjärnceller under den tidiga utvecklingen. Andra upptäckter är bland annat skillnader i hjärnområdet, såsom minskad densitet av grå hjärnsubstans i delar av gyrus temporalisinferio som anses spela in på autismspektrumstörningars parofysiliologi (särskilt i integration av synintryck och affektiv information), och skillnader i nervernas förbindelser. Forskning på spädbarn tyder på tidiga skillnader i reflexer, vilket kan fungera som en "tidig indikator" på AS och autism. Psykiatrikern Colleen Clements anser, att AS inte nödvändigtvis är en störning och därmed inte bör beskrivas i medicinska termer. Hjälpen brukar innebära insatser för att öka individens och omgivningens kunskap och förståelse för AS och därigenom finna strategier för både miljö, kommunikation, svårighet i fysik och beteenden (tvångsmässighet eller mer rigida rutiner), vilka orsakar svårigheter i livet.Den behandling som föredras koordinerar terapier som inriktas på tre centrala symptom på Aspergers syndrom: bristfällig kommunikationsförmåga, tvångsmässiga eller repetitiva rutiner och fysisk klumpighet. AS och högfungerande autism kan bedömas tillsammans i fråga om klinisk behandling. Ett typiskt behandlingsprogram omfattar i allmänhet: träning i social kompetens, för att förmedla förmåga att mer framgångsrikt samspela med andra, KBT, för att bistå till att bättre hantera känslor som kan vara explosiva eller ångestladdade, och för att minska tvångsmässiga intressen och repetitiva rutiner, medicinering, för samexisterande hälsotillstånd som depression, ångest och ADHD , näringslära, i relation till behandling av Aspergertendenser, såsom magnesium/vitaminB6-tabletter. Arbetsterapi eller sjukgymnastik, för att hjälpa till med sensoriska intergrationsdysfunktion eller bristande motorisk koordinering,baserad avspecialiserad logopedi, för att hjälpa till med problem i normal konversation;träning och stöd åt föräldrar, för att lära föräldrarna beteendetekniker som kan användas i hemmet, och rådgivning för att stödja individer med AS att öka förmåga till självmedvetande och hjälpa dem att utveckla och hantera känslor som rör sociala upplevelser.en allsidig neurokognitiv utvärdering ger inblick i hjärnans funktion och detta stöder utformning av ett program för neurofysiologisk träning, balansering av hörselsystemet och neurofeedback-metoder som har visats kunna förbättra närliggande symptomDe tekniker som beskrivs ovan kan inte bota Aspergers syndrom, men är avsedda att hjälpa personer med diagnosen att fungera bättre i samhället.Personer med Aspergers syndrom har normal livslängd, men har ökad förekomst av kormobida psykiatriska tillstånd som depression , affektiva störningar och tvångssyndrom. Barn som har Aspergers syndrom har visats kunna bli bättre naturligt. Detta kan vara relevant för giltigheten hos de påstådda 'botemedlen' för olika sorters autismspektrumstörningar, vilka gör anspråk på att nå framgång utan att korrigera för naturlig förbättring. Barnläkaren James Coplan, M.D., säger att "Vi kan ge det hoppfulla budskapet till föräldrar att många barn med autismspektrumstörningar kommer att bli bättre som en del av tillståndets naturliga utveckling." De brister som är förknippade med Aspergers syndrom kan vara försvagande, men många personer upplever gynnsamma följder, särskilt de som kan utmärka sig på områden som är mindre beroende av social interaktion, såsom till exempel matematik,musik, skriftspråk och vetenskap. Aspergers syndrom ses ibland som ett syndrom med både fördelar och nackdelar, och bemärkta personer med Aspergers syndrom eller autism har nått en stor framgång inom sina specialområden. Bland dem finns ekonomipristagaren Vernon Smith,och skaparen av Pokémon.


Autism: Är en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär en genomgripande störning i utvecklingen. De funktioner som påverkas är både kognitiva och emotionella, vilket bland annat medför nedsättningar inom helhetsförståelse/detaljseende, socialt samspel/kommunikation, planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga, minne/begåvning och beteende/känslor. Problemen kan även visa sig i att man har svårt att ta in och tolka information. Begränsningar i de individuella förmågorna yttrar sig i olika beteenden som inte är lika vanliga hos personer utan autism. Diagnoskriterierna för autism utgörs av en specifik kombination av begränsningar i socialt och kommunikativt beteende samt tydligt repetitivt beteende. Genetiska faktorer spela stor roll för utveckling av autism, den så kallade biologiska förklaringsmodellen, men de exakta sambanden är komplicerade. Autismspektrumbegreppet återspeglar denna heterogenitet. Många forskare tror att problemen med socio-kommunikativt och emotionellt samspel hänger samman med att alla dessa beteenden är beroende av att många delsystem i hjärnan "kommunicerar" bra med varandra, och att just "kommunikation" mellan olika delsystem i hjärnan kan fungera sämre vid autism. Ett sådant komplext system är spegelneuronsystemet som inkluderar temporal-, parietal-, och frontalloben. Detta system tros vara av stor vikt för utvecklingen av både socialt samspel och kommunikation, och en teori är att det kan vara skadat vid autism. En uppmärksammad svensk studie av normalt utvecklade spädbarn indikerar att spegelneuronsystemet utvecklas före 1 års ålder. Intressant är att när författarna senare använde samma metod på barn med autism hittades ingen skillnad jämfört med en grupp barn med normal utveckling. Detta fynd stödjer inte synen att barn med autism har en genomgripande störning i spegelneuronsystemet. Bristande ömsesidigt socialt samspel är det som oftast uppmärksammas mest vid autism. Oförmåga till eller undvikande av ögonkontakt är ett vanligt fenomen. Personer med autism uppvisar ofta svårighet att förstå sociala umgängesregler, svårighet eller likgiltighet inför att få kontakt med jämnåriga samt socialt och emotionellt opassande beteende. De har nedsättning i en funktion som kallas intentionalitet av andra graden, ”theory of mind", att förstå att människor är olika. Personer med autism kan ha en försenad eller utebliven talutveckling och kompenserar den inte med icke-verbal kommunikation. Av dem som använder verbal kommunikation är det varierande hur mycket och hur bra de kommunicerar. Det finns de som använder endast några enstaka ord medan andra använder många ord och pratar korrekt men använder mest upprepade fraser. Det finns också de som har välutvecklat och spontant språk, men den gemensamma nämnaren är att de alla har svårt att inleda och hålla en dialog igång och att de har brister i språkförståelsen. Speciellt att förstå språkets djupare mening. Även för dessa personer med välutvecklat och spontant språk är en bokstavlig tolkning av språket vanlig. Exempelvis "Kan du öppna fönstret?" tar de som en ja- eller nej-fråga och ser det inte som en vädjan. Därför är det bättre att säga "Öppna fönstret". Ekolali ett upprepande av tilltalet i stället för ett svar) förekommer också. Flera studier har visat att kommunikativ förmåga hos barn med autism korrelerar med hur länge de tenderar att fokusera på munnen när de tittar på andras ansikten. Detta fenomen kan observeras även hos barn med normal utveckling, och tros återspegla det faktum att visuell information från munnen hjälper till att segmentera språkljud. För att diagnosticeras med autism måste man uppvisa begränsningar och upprepningar i beteenden, intressen eller aktiviteter. De kan ägna sig åt aktiviteter på ett repetitivt och enformigt sätt som till exempel att rada upp saker efter varandra eller snurra på saker, om och om igen. Något som de sällan ägnar sig åt är spontana lekar eller rollekar. Fixeringar vid saker eller vid krångliga vanor är vanligt hos dem med autism, därför uppstår ofta rutiner som måste upprepas på samma sätt varje gång. Man tror att detta hjälper till att strukturera tillvaron och minska ångesten, och en avvikelse från dessa rutiner kan därför orsaka ett utbrott av förvirring, ilska eller förtvivlan. Förändringar, som att ett objekt har bytt plats, kan överhuvudtaget vara en svår sak att hantera för en person med autism. Barn som är normal- eller välbegåvade kan som äldre uppslukas av enformiga specialintressen som andras födelsedagar, tidtabeller, invånarantalet i ett lands alla kommuner och liknande. Vanligt är också att barn med autism ofta och utan någon synbar anledning viftar eller klappar med sina händer, vaggar fram och tillbaka och går på tå, stereotypier, självsuggestion, tics. Personer med autism har ofta svårigheter att uttrycka känslor eller att reflektera över andras och sina egna känslor. Ibland förekommer för starka känslomässiga reaktioner eller ingen reaktion alls. Majoriteten av personerna med autistiskt syndrom – 70 % – (AD) har även en utvecklingsstörning och man brukar då säga att de är dubbelt drabbade. Något som är vanligt för alla personer med autismspektrumstörning är att man uppvisar ett mycket stort intresse av en begränsad mängd sysselsättningar vilket kan leda till specialistfärdigheter som står i tydlig kontrast mot övriga svårigheter. Personer med autism uppvisar inte sällan tecken på sämre motorik och reagerar annorlunda på sinnesintryck (perception) och kan vara överkänsliga/okänsliga vad gäller hörsel, känsel, syn, lukt, smak, värme eller kyla. Många personer med autism har även en bristande sömnkvalitet, med sent insomnande och täta uppvaknanden. Den trötthet som följer på detta förvärrar många gånger en redan svår situation. Av stor betydelse är personens egen upplevelse, vilken av en del med autism har beskrivits som en förvrängning av perceptionsförmågan. Denna gör personen svår att kontakta och svår att begripa för utomstående.Hos personer med atypisk autism eller autism utan utvecklingsstörning kan autismen medföra vissa fördelar. När en person med autism är motiverad kan han/hon uppvisa hög koncentrationsförmåga och detaljseende då de inte distraheras av vilket sammanhang information ingår i. Vederbörandes tänkande begränsas heller inte på samma sätt som andra av otydliga, underförstådda sociala normer vilket kan yttra sig som kreativitet och nya perspektiv. När personer med autism lärt sig sociala normer inom exempelvis arbetslivet kan de vara mycket uppskattade för hur noga de följer dessa. För att få diagnosen autism måste barnet visa symptom på begränsningar inom alla dessa områden: ömsesidigt socialt samspel, kommunikation och beteende- och föreställningsförmåga före tre års ålder. Att fastställa autism före 18 månaders ålder kan vara mycket svårt vilket beror på att de symptom som används för att kunna ställa en diagnos inte framträder innan barnet har uppnått en viss utvecklingsnivå vilket sker vid 18 månaders ålder. Färska studier har dock visat att barn med autism tidigt får unika röster, vilket skulle kunna underlätta att upptäcka autismen. förekomsten av autistiskt syndrom 2-3 promille bland svenska barn. Motsvarande siffra för Aspergers syndrom är 3-4 promille. Liksom det finns olika synsätt på autismens orsaker finns det också olika behandlingsformer. Inom vuxenpsykiatrin har de medicinska och psykologiska skolorna efterhand kommit att samverka, så att till exempel läkemedel och psykoterapi i dag ofta kombineras. När det gäller autism har en motsvarande syntes ännu inte uppnåtts. Ingen farmakologisk behandling har hittills visat sig fungera för att minska de autistiska symptomen för denna patientgrupp. Tidigare har injektioner av hormonet sekretin prövats för att behandla autism men detta har forskning visat vara verkningslöst mot kärnsymtomen. Biverkningar av sekretinet som kräkning, hyperaktivitet och irritabilitet har noterats


Add: En diagnos liknande ADHD utan hyperaktivitet är Attention-Deficit Disorder (ADD).


Utvecklingsstörning, förståndshandikapp eller begåvningshandikapp är när en människas kognition inte utvecklas normalt. Man har inte samma förutsättningar som andra för att förstå, lära sig nya saker och uttrycka sina tankar och känslor. De medicinska uttrycken för utvecklingsstörning är mental retardation eller psykisk utvecklingsstörning. Utvecklingsstörning är en svårare form av inlärningssvårigheter. Det är de kognitiva funktionerna som påverkas, inte de känslomässiga faktorerna, kreativiteten eller den kroppsliga utvecklingen. Cirka 1 % av Sveriges befolkning har en utvecklingsstörning, hälften av dessa har en utvecklingsstörning som räknas som lindrig. Antalet personer med en nedsatt intellektuell förmåga som dock inte motsvarar kraven för utvecklingsstörning är betydligt högre, vissa menar att det kan uppgå till 20 % av befolkningen. Utvecklingsstörningar hos barn upptäcks i allmänhet när man börjar undersöka varför barnet utvecklas så långsamt. I flesta fall beror det på att deras hjärnor inte utvecklats för abstrakt tänkande utan mer konkreta ting. Detta ger nedsatt intelligens eftersom utveckling av intelligens kan utvidgas av logiska uppgifter som kräver abstrakt tänkande fast som är nedsatt vid funktionsnedsättningen. Utvecklingsstörning är en funktionsnedsättning och räknas varken som en sjukdom eller en psykisk störning. En utvecklingsstörning går därmed inte att bota, däremot kan man lära sig hitta strategier som underlättar tillvaron för den som har en utvecklingsstörning. För bedömning av utvecklingsstörning används olika begåvningstester. Eftersom utvecklingsstörning förekommer i olika nivåer innebär det att problemen blir tydliga i olika skeden i utvecklingen. Ibland ser man barnets svårigheter redan under spädbarnstiden. Men det är vanligt att man successivt märker förseningen i utvecklingen. Det förekommer att ungdomar och vuxna som har svårigheter att klara studier och arbete och därav får en mycket sen diagnos. Det finns många olika orsaker till utvecklingsstörningar, och i de flesta fall går det ej att finna någon orsak. En av de vanligaste påvisbara orsakerna var förr att barnet drabbats av syrebrist under graviditet eller under förlossningen. En annan orsak är genetiska avvikelser vilka ibland är ärftliga. Även ämnesomsättningsrubbningar kan i specifika fall leda till utvecklingsstörning. Detta kan ofta behandlas med en strikt diet. Missbildningar av hjärnan och skallen kan leda till att hjärnan inte utvecklas normalt och omfattande funktionshinder kan uppståHistoriskt sett har personer med utvecklingsstörning i likhet med psykiskt sjuka ofta betraktats som mindre värda än andra människor och även utsatts för vanvård och förföljelser. Först under 1900-talet började man ta hänsyn till utvecklingsstördas behov och erkänna deras rättigheter. Personer med utvecklingsstörning har i Sverige idag samma grundläggande rättigheter som andra medborgare, även rösträtt, och de har även rätt att få sina särskilda behov tillgodosedda. När Omsorgslagen tillkom 1968 innebar detta att personer med utvecklingsstörning för första gången fick laglig rätt till vård, boende, utbildning, sysselsättning och en i övrigt normal tillvaro. Huvudmannaskapet var statens och landstingens, men senare kommunaliserades ansvaret för de med utvecklingsstörning. De stora vårdanstalterna avskaffades till förmån för en mer decentraliserad omsorg. Den i Sverige sedan 1994 gällande Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS utvecklar dessa rättigheter. Flera andra lagar reglerar också omsorg om personer med utvecklingsstörning, såsom Socialtjänstlagen och Lagen om bostadsanpassning. För elever med en utvecklingsstörning finns i Sverige en särskild skolform, särskolan. Särskolans undervisning sker i träningsskola, grundsärskola, gymnasiesärskola och särvux.


Downs syndrom: Är ett syndrom som beror på en kromosomrubbning. En person med Downs syndrom har tre exemplar av kromosom nr 21 istället för det normala två, så kallad Trisomi-21 (alternativt delar av den extra kromosomen). Detta leder till en utvecklingsstörning som kan variera från mycket lindrig till grav.Personer med Downs syndrom har vanligtvis en kognitiv förmåga som är lägre än genomsnittet och har ofta en utvecklingsstörning som spänner från lindrig till måttlig. Ett litet antal av personerna har en grav till djup utvecklingsstörning. Incidensen att ett barn skall födas med Downs syndrom är 1 per 800-1 000, även om det statistiskt sett är mycket vanligare om modern är äldre. Andra faktorer kan också spela roll.Många av de vanliga fysiska särdragen hos personer med Downs syndrom kan även uppkomma hos personer med en normal uppsättning av kromosomer. För att särskilja detta används Halls kriteriet som består av 20 kännetecken. Om barnet har 12 av dessa är diagnosen klar. Några av kännetecknen inkluderar en onormalt liten haka, ett ovanligt runt ansikte, makroglossi, det vill säga en utskjutande eller förstorad tunga, mandelformade ögon på grund av ett mongolveck på ögonlocket, kortare lemmar och små händer som har en enda fåra i handflatan (som sträcker sig över handflatan), lågt sittande öron, muskelsvaghet och ett avstånd mellan stortån och den andra tån som är större än vad som är vanligt. Personer med Downs syndrom har en ökad benägenhet att få problem med hjärtat, gastriesofageak refluxsjukdom, återkommande infektioner i örat, obstruktiv sömnapné samt problem med sköldkörteln med meraAtt tidigt stödja familjerna, undersöka barnen efter vanliga problem, behandla dessa medicinskt när de upptäcks, en befrämjande familjemiljö, och deltagande i yrkesskolor kan förbättra den allmänna utvecklingen för barn med Downs syndrom. Även om vissa av de genetiska begränsningarna som följer Downs syndrom inte kan överkommas kan utbildning och en god omvårdnad förbättra livskvalitén. När man misstänker att ett barn fötts med Downs syndrom ställs diagnosen med hjälp av kromosomanalys. De olika problem som kromosomavvikelsen kan leda till är olika från person till person.Den enda gemensamma funktionsnedsättningen för personer med Downs syndrom är utvecklingsstörningen. Den intellektuella utvecklingen skiljer sig dock kraftigt mellan olika individer. Intelligenskvoten vid Downs syndrom varierar mellan 20 och 85. Cirka 1-2 % av de drabbade har en IQ över 70, ungefär 35-45 % har en lätt utvecklingsstörning (IQ 50-70) och 50-60 % måttlig eller svår utvecklingsstörning (IQ under 50). I sällsynta fall förekommer en IQ lägre än 30. Sannolikheten att barnet skall få Downs syndrom ökar mycket kraftigt med tilltagande ålder hos modern. Ett av 100 barn till 40 år gamla mödrar får Downs syndrom, medan sannolikheten bara är ett på 1500 för mödrar som är 20-24 år. Äldre mödrar erbjuds numera alltid fosterdiagnostik, vilket leder till att foster med sjukdomsanlag ofta aborteras. De flesta barn med Downs syndrom föds av mödrar som är mellan 27 och 32 år gamla. Detta beror troligen på att de inte rutinmässigt genomgår fosterdiagnostik för denna sjukdom och därför inte har samma möjlighet att abortera som de som undersöks.Personer med Downs syndrom är ofta kortvuxna. Barnet har en normal tillväxt under graviditeten och fram till sex månaders ålder. Därefter avtar tillväxthastigheten och barnet växer långsammare fram till tre års ålder. Därefter växer de normalt. Under puberteten växer de något långsammare än normalt. Man har studerat tillväxtfaktorer och tillväxthormoner hos barn med Downs syndrom i många år. Det har visat sig att de har brist på en tillväxtfaktor som kallas "insulin-like growth factor 1". När man behandlar barnen med tillväxthormon växer de normalt under behandlingen men däremot gör det att skelettet mognar snabbare och därför vet man inte om det är en lämplig behandling.

Av Anna Håkansson - 6 oktober 2012 10:28

Depression/Nedstämdhet:Är en psykisk störning som, med psykiatrisk terminologi, ingår i de affektiva störningarna. Vid en depression lider den drabbade av en sänkning av det allmänna stämningsläget och bär på en känsla av sorg. Ofta känns livet meningslöst och man ser ingen väg ut ur mörkret. Fenomenet har berörts i litteraturen sedan flera tusen år, ofta under beteckningen melankoli, som idag betecknar en svår form av depression. Depression kan utlösas av psykiska  faktorer, eller uppstå som ett symptom på en annan kroppslig sjukdom (organisk psykisk störning) eller biverkning av droger eller läkemedel (drogutlöst psykisk störning). Styrkan på nedstämdheten kan variera under dygnet; ofta är depressionen värst på morgonen och det är vanligt att personen vaknar tidigare än vanligt. Nedstämdheten kan yttra sig i att personen gråter ofta, blir mer apatisk och psykomotoriskt hämmad. Dock kan depressionen också yttra sig mycket individuellt, att personen blir irriterad eller aggressiv, får psykomotorisk agitation, börjar dricka mer alkohol än annars, eller att neurotiska drag förstärks. Vanligast är att personer med depression förlorar aptiten, blir pessimistisk till självmordsbenägen, får drag av självskadebeteende, får omotiverade skuldkänslor, lägre självförtroende, minskat libido, och koncentrationssvårigheter. För att i medicinsk bemärkelse klassificeras som en depression måste tillståndet ha varat under minst ett par veckor. Människor som lider av depression har ofta andra fysiska och psykiska sjukdomar. Andelen personer som lider av depression stiger, och svårighetsgraden ökar, av fattigdom och sociala problem. Depression/nedstämdhet klassificeras efter svårighetsgrad, orsak, och efter varaktighet Mild depression, med eller utan somatiska syndrom (viktförändring, psykomotorisk hämning, sömnstörning, minskad aptit). Egentlig depression, under vilket personen vanligen har svårt att genomföra de vardagliga aktiviteterna på grund av stämningsläget. Symtomen är allvarligare och fler än vid mild depression.. Melankoli, riktigt svår egentlig depression, är i strikt mening inte en diagnos. Psykotisk depression eller reaktiv depressiv psykos, en svår och ihållande depression som med tiden uppvisar psykosens positiva symtom (hallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar). Ibland övergår den psykomotoriska hämningen till stupor. Varför depressioner uppkommer är inte helt klarlagt. Det finns många olika faktorer som ibland utlöser en depression, vilket kallas stress-sårbarhetsmodellen. Några av dessa kan vara stress, förlossning, pubertet, ensamhet eller som biverkning av en sjukdom eller medicinering. Det allvarligaste kan även vara sorgsen kärlek. Sociala eller livsomständigheter som det är svårt att psykiskt hantera, brukar ofta rapporteras av patienten. Depression är en av de stora folksjukdomarna och drabbar människor i alla åldrar. Minst 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män kommer någon gång i livet att få en behandlingskrävande depression. Dock kan siffrorna variera mellan olika undersökningar beroende på hur man avgränsar det som man kallar depression. Depression kan behandlas med mediciner. Huvudsakligen i kombination med kognitiv behandling. Det är viktigt att påpeka att vi allvarligare fall av depressioner ökar suicidrisken vid insättande av läkemedel, särskilt hos patienter som varit mycket hämmade av sin depression. Hämningar släpper innan läkemedlet gett någon effekt på depressionen som vanligast tar cirka två veckor


Ångest/Oro: Är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara. Ångest kan vara en sinnesstämning eller ingå som delsymtom i en psykisk störning, t.ex ångeststörning, depression eller psykos. Det kan, om det är situationsutlöst, också vara normalt. Ångesten yttrar sig fysiskt på samma sätt som rädsla och oro, darrningar, muskelspänningar, påverkat andningsmönster, svettningar, blekhet, vidgning av pupillerna, yrsel och svimningskänslor. Dessa kan alltså vara helt normala, men de kan också vara symptom på kroppslig anspänning beroende på t ex stress, och bero på ångest. Under ångesten är personen vaksam, misstänksam och spänd på samma sätt som vid flykt-kamprespons. Stark eller mycket långvarig ångest kan leda till apati och orkeslöshet, eftersom ångesttillstånd är mycket energikrävande. En känsla av ängslan och stark overklighetskänsla finns ofta i samband med stark ångest. Ångest kan betraktas som en kvardröjd rädsla, en rädsla som inte gått över. Det räknas därför som ett psykiskt problem, eftersom ingenting reellt motiverar sinnesstämningen. Stress är en vanlig orsak och det finns en stor samsjuklighet med både depression och neuros. Eftersom ångest i grunden har en rationell funktion så ligger det i sakens natur att det är svårt att göra sig av med den. Det går inte att bara strunta i den, för i så fall hade det varit alldeles för lätt att strunta även i befogade varningssignaler. Detta betyder emellertid inte alls att det är omöjligt eller omänskligt svårt att bli fri från ångest, det krävs bara metoder som inte alltid verkar självklara. Att förstå vad som faktiskt händer i kroppen är av avgörande betydelse för att slippa ångest. Det handlar inte om en oförklarlig kraft eller en mystisk makt - som det mycket väl kan upplevas som - utan framför allt om en oftast omedveten anspänning. Den yttersta orsaken kan vara (omedvetna) kroppsliga signaler som misstolkas som hotande.


Bipolär sjukdom: Eller manodepressiv sjukdom (även bipolärt syndrom) är en psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigare hypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtom på depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen. Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Många är symtomfria i flera decennier och mellan sjukdomsperioderna (skoven) fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress. Mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år. Ärftlig belastning är den viktigaste riskfaktorn. Bipolär sjukdom är lika vanlig hos män som hos kvinnor men fler kvinnor än män drabbas av unipolära depressioner. Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II, cyklotomi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Vissa personer är för det mesta deprimerade men sällan maniska. Andra erfar mestadels mani eller hypomani. Symtomen kan vara få eller många, det är inte lika för alla och typen av symtom och hur allvarliga dessa är kan variera över tiden. Perioderna mellan skoven är i allmänhet symtomfria och personen fungerar normalt trots den kroniska sjukdomen. Sådana friska perioder kan vara i många år och inte alla drabbas av flera skov. Vid en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Lyckorus (eufori) och grandiositet kan snabbt växla till aggressivitet och emotionalitet; minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Sömnbehovet minskar men personen har mer energi och är mycket aktiv. Vanliga tecken är rastlöshet, impulsivitet, tankeflykt, försämrad koncentration och ett jäktat ordflöde. Vårdslöshet och oansvarighet följer försämrat omdöme; den sjuke tar risker, vill leva ut drömmar men handlar bortom sin faktiska förmåga och utan insikt om konsekvenserna. Många blir överdrivet sociala eller sexuellt intimsökande, andra mer påträngande och intoleranta. Sociala gränser försvinner, personen gör bort sig och saknar självkontroll eller visar ingen hänsyn då storhetskänslor gör att denne känner sig "utvald" eller på "särskilt uppdrag". I allvarliga fall uppträder också psykotiska symtom som vanföreställningar och hallucinationer, eller psykomotorisk agitation i sådan grad att personen är obegriplig eller inte går att kommunicera med. Svårigheterna för den sjuke att fungera normalt är markanta. Ett maniskt skov kan pågå i en knapp vecka men också behöva lång sjukhusvård. Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva. På samma gång framträder vanligtvis också negativa tecken på depression. De sjuka är retliga eller otåliga, känner sig kritiserade och motarbetade. Minskat sömnbehov är den pålitligaste indikatorn för sjuklig hypomani. I ett uppvarvat eller rastlöst tillstånd är det svårt för individen att koppla av och att vara stilla; kroppsrörelser kan vara ofrivilliga. Förmågan att fokusera försämras. I ett samtal kan det bli svårt att hålla tråden men även att inte prata för fort eller sluddra. Beteendet förändras. Många blir ovanligt sociala och kärvänliga. De bryter ofta mot normer liksom sina egna regler och vanor, tar större risker - inte sällan också promiskuöst. En överdriven nöjeslust som till exempel kan uttrycka sig i impulshandlingar som ekonomiska och sexuella utsvävningar ökar risken avsevärt för obehagliga konsekvenser. Dessa konsekvenser för personen och omgivningen är definitionsmässigt lindrigare vid en hypomani än vid en mani, men var den exakta gränsen ska dras är en bedömningsfråga: Den avgörande skillnaden mellan mani och hypomani är inte symtomen i sig, som i stort är desamma, utan i stället svårighetsgraden och hur pass mycket individen påverkas. Enstaka hypomana drag är inte problematiska. Sjukdomsbilden framträder när humöret inte går att kontrollera eller är flyktigt och ombytligt med åtföljande symtom på depression. Symtomens svårighetsgrad kan svänga under dagen och även från dag till dag. Personen i ett hypomaniskt skov är så uppenbart olik sitt normala jag att förändringarna i humör och funktion kan observeras av andra, i allmänhet under minst fyra dagar. Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra och förnekar att något är fel fastän närstående känner igen symtomen. Hypomani förknippas med kreaktivitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom. När en person föds med anlag för att utveckla en manodepressiv sjukdom kan någonting som händer i livet utlösa den. Flera faktorer samverkar för att orsaka sjukdomen och påverka förloppet men hur den utvecklas varierar mellan individer. Flera gener samverkar förmodligen. Ärftliga faktorer har större betydelse än för andra psykiska sjukdomar, men alltmer tyder på att orsakerna är genetiskt gemensamma. Bipolär sjukdom i sig ärvs inte men det finns genetiska sårbarheter som med tio gånger förhöjer risken för förstagradssläktingar (förälder, barn, syskon) att utveckla sjukdomen, jämfört med personer utan bipolär sjukdom i släkten, eller slumpvis utvalda individer. Den totala livstidsrisken för ett barn till en affektivt sjuk förälder att utveckla en affektiv sjukdom är 24 procent. Om båda föräldrarna är sjuka är livstidsrisken 74 procent. För barn med friska föräldrar är risken 4 procent.  Tvillingstudier har visat att om en tvilling är sjuk så har en enäggstvilling tre gånger högre risk än en tvåäggstvilling att också drabbas. Risken för bipolär sjukdom som kan förklaras av hereditet (ärftlighet) är 80 procent för enäggstvillingar jämfört med 16 procent för tvåäggstvillingar. Den genetiska bilden för bipolär sjukdom är komplex. Det är känt att gener styr viktiga proteiner till hjärnans celler. Störningar och känslighet i det systemet ökar risken att bli sjuk. Händelser i omgivningen som påverkar en persons sårbara system kan då påverka sjukdomens utveckling. I ett biologiskt perspektiv kan också generna själva förändras i sin miljö. Identifieringen av gener som påverkar sjukdomen försvåras av att kombinationen av sådana gener förmodligen varierar mellan familjer. Sannolikt är det många gener som verkar tillsammans och på egen hand kan de bara måttligt påverka sjukdomen. Generna är förmodligen också bara associerade med bipolär sjukdom och återkommande depressioner. De bestämmer inte det slutgiltiga resultatet men ökar sannolikheten för hur sjukdomen senare utvecklas. Det finns ett genetiskt riskområde som tyder på att generna bakom depression och bipolär sjukdom är desamma. Sannolikheten att ha gener inom det området är signifikant större för bipolärt- och depressionssjuka än för normalt friska. En av generna, som har förmåga att slå på eller stänga av andra gener, är hos bipolära patienter överrepresenterad i den verkställande delen av hjärnan. Den biologiska bilden av vad som händer i hjärnan vid bipolär sjukdom är ofullständig. Att det finns kemiska obalanser i hjärnan är dock bekräftat, behandlingsmedicinerna motverkar bland annat detta. De riktar också in sig på signalsubstanser, en sorts kemiska budbärare som hjärnans nervceller använder för att kommunicera sinsemellan. Dessa inkluderar serotonin, glutaminsyra, noradrenalin och GABA. När dessa förändras påverkas humörsymtomen. Signalsubstanserna kan också fästa sig vid andra celler som då reagerar kemiskt och aktiverar en ny generation "budbärare". För bipolärt sjuka fungerar det här systemet annorlunda, stämningsstabiliserande läkemedel kommer åt detta genom att påverka de nybildade signalsubstanserna. Mediciner kan också påskynda hjärnans egen produktion av kemiska ämnen som hjälper hjärnceller att växa och förenas (en sorts gödning). Möjligen innebär detta också att farmakoligiska behandling skyddar hjärnan. Bipolära tillstånd är starkt förknippade med låga värden av tyreoideahormoner vare sig nivåerna är av den art att de klassas som hypotyeros eller inte. Motsatsen, giftstruma, verkar antingen kunna skjuta upp utbrott av bipolär sjukdom, eller leda till bipolär sjukdom sedan den behandlats. Känsligheten är i allmänhet större i sjukdomens tidiga skede. Ett tidigt varningstecken är plötsliga depressioner i tonåren; eller personlighetsproblem och missbruk eller kriminalitet som varierar över tiden. Med ålder tycks sjukdomen påverkas mindre av miljön. Skoven uppträder då spontant och utan synbar orsak. När sjukdomen har debuterat eller skoven väl har kommit i gång tycks den ha ett eget liv som kontrolleras av psykologiska eller biologiska processer och håller den aktiv. Diagnosen baseras på personens anamnes och observationer av psykiater eller psykolog  tillsammans med annan vårdprofessionell eller närstående Undersökningen genomförs på en öppen psykiatrisk mottagning om patienten inte är en fara för sig själv eller andra. Sjukdomen kan inte ännu bekräftas genom till exempel blodanalyser. Bipolär sjukdom går inte att bota men med rätt behandling är prognosen god: Psykiatrin använder flera typer av läkemedel för att hindra nya episoder eller förlänga tiden tills de uppstår. Akut behandling ges vid pågående skov. Samtalsstöd och psykoterapi är ofta aktuellt i kombination med medicinering. Självhjälp kan vara stressminskande metoder och god kost samt motion. Den farmakologisk behandlingen vid bipolär sjukdom är nästan alltid livslång och pågår även under symtomfria perioder. I kombination med medicinering används psykoterapi – som kognitiv beteendeterapi- för att hjälpa den sjuke att hantera svängningarna i humöret. Obehandlad bipolär sjukdom kan vara handikappande. Skoven tenderar att bli allvarligare med tiden, symtomen blir då svårare att behandla. Förloppet är mer negativt för de som insjuknar innan de är 19 år. Prognosen förutsätter bra behandling och en adekvat diagnos. Obehandlad bipolär sjukdom innebär att patienten förlorar ett antal år i livslängd, som konsekvens av somatiska sjukdomar och självmord. Den uppskattade dödligheten för manodepressiva patienter (bi- och unipolära) är 2,3 gånger högre än den förväntade dödligheten för populationen i övrigt. För detta är självmord den viktigaste enskilda faktorn. Mellan 1-3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. WHO uppskattar att bipolär sjukdom är den sjätte vanligaste orsaken till funktionshinder för personer mellan 15 och 44 år, vilket är åldersgruppen som sjukdomsutbrottet främst förknippas med.


Schizofreni: Är en svår psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen, så svår att det räknas som en psykos. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer. Diagnosen schizofreni baseras på patientens självrapporterade upplevelser, i kombination med obeservationer från psykiatrer eller psykologer. Det finns inget objektivt biologiskttest för schizofreni, även om studier tyder på att genetik och biolemi är viktiga orsaksfaktorer, i kombination med livsomstädnigheter (stress-sårbarhetsmodellen). Personer med diagnosen schizofreni har med hög sannolikhet också andra sjukdomar. Schizofreni kan sägas vara en form av psykossjukdom, där psykosen är funktionell, det vill säga att den framför är psykiskt betingad. Olika somatiska sjukdomar och droger kan ge symtom som är identiska med schizofreni, men klassas då som organisk psykos respektive drogutlöst psykos. Såväl dessa som funktionell schizofreni (icke-organisk eller egentlig schizofreni) förklaras allmänt med stress-sårbarhetsmodellen, vilket innebär att sjukdomsutbrott både har psykiska och biologiska orsaker. Det förekommer att schizofreni i vuxen ålder föregås av någon autismspektrumstörning eller andra problem,och innan en egentlig schizofreni bryter ut har den drabbade ofta en prepsykos, som kan vara under några år. Prepsykosen vid schizofreni är ofta ett långsamt tilltagande tillstånd, som kan yttra sig i apati, misstänksamhet, bisarra beteenden eller uppfattningar, viljelöshet, anhedoni och självvald social isolering. Mellanmänskliga relationer försvåras av den ökande egenarten i verklighetsuppfattningen. Det finns individuella skillnader i prepsykosens uttryck, men med tiden uppkommer de för psykosen kännetecknande symtomen av hallucinationer, vanföreställningar, desorganiserat taleller tillbakadragenhet. Prepsykosens symtom är ofta i samklang med hur schizofrenin kommer att yttra sig: en prepsykos med symtom på misstänksamhet mynnar ut i paranoia, socialt undvikande i negativa symtom, etc. Schizofreni är egentligen ett samlingsnamn för flera diagnoser av psykossjukdomar, vilka sinsemellan inte nödvändigtvis påminner mycket om varandra. Ett huvudtecken på schizofreni är hallucinationer, oftast i form av hörselhallucinationer. Ungefär 65% av dem som lider av schizofreni har hörselhallucinationer, men det förekommer också i tämligen hög grad (5-25%) bland personer som bedöms som psykiskt friska och är därför inte i sig ett belägg för att vare sig ha en psykisk sjukdom eller denna sjukdom. Hallucinationerna blir psykotiska när den som har dem tror att det är sanna sinnesintryck, och detta förklaras med vanföreställningar. Hallucinationerna vid schizofreni är ofta mycket skrämmande för den drabbade, och utgörs i flertalet fall av röster, vilka 1. kommenterar personen, 2. talar om personen till en faktisk eller imaginär tredje part, eller 3. är personens egna röst som uttalar de egna tankarna (tankarna tänks som en monolog). Det är inte ovanligt att personen svarar rösterna (autokommunnikation). Omkring 20% av alla med schizofreni har synhallucinationer (som regel av bisarr art), och omkring 5% har andra typer av hallucinationer. Hallucinationer är därmed mycket utbrett vid schizofreni, om dock inte ett nödvändigt kritierium på denna diagnos. Det finns en hypotes att mentala bilder som normalt uppkommer vid fantasier, är mer levande för personer med schizofreni och att det finns ett samband med detta och med benägenheten att hallucinera. En del personer med schizofreni kan få vanföreställningar om sin identitet, t.ex att de egentligen är en känd, ofta död, person. Oftast bryter schizofrenin ut i åldersintervallet 20-35 år.Hos kvinnor kan den dock bryta ut senare, vid klimakteriet (efter 45), vilket ibland betraktas som en särskild form av sjukdomen; kvinnor insjuknar som regel några år senare än män.Schizofreni betraktas som en kronisk sjukdom, men den kan ibland behandlas framgångsrikt, så att tillståndet aldrig återkommer. Schizofreni är en sjukdom med heterogent ursprung, där flera olika faktorer samverkar för att ge symptombilden. Fokus har legat på glutaminerg, kolinerg, dopaminerg samt serotonerg signalöverföring i hjärnan, samt hur dessa samverkar för att reglera centrala nervsystemets funktion, bland annat inom neuroplasticitet Enligt den så kallade dopaminhypotesen är nivåerna av dopamin förhöjda vid schizofreni och dopaminreceptorernapåverkade, men flera andra ibland överlappande teorier existerar. Schizofreni är sannolikt en störning med komplex ärftlighet, analogt med diabetes eller högt blodtryck. Det är alltså troligt att interaktionen mellan ett flertal gener skapar risk för schizofreni. Detta, kombinerat med olika åsikter om vilka forskningsmetoder som ska användas, eller om hur data från genetisk forskning ska tolkas, har lett till olika uppskattningar av det genetiska inslaget. Vissa forskare uppskattar att schizofreni är ärftligt till stor del, vissa uppskattningar är så höga som 70 %. Att miljön ändå spelar roll är genetiskt visat genom att en enäggstvilling inte nödvändigtvis utvecklar schizofreni om den andra enäggstvillingen i paret gör det. En ny genomgång av tvillingstudier har föreslagit en sannolikhet på 28 % att en enäggstvilling utvecklar schizofreni om den andra redan har det. Olika tvillingstudiers uppskattningar av schizofrenis ärftlighet varierar dock kraftigt; vissa noterbara studier visar på samband så låga som 1,0 %–13,8 % mellan enäggstvillingar, och 1,8 %–4,1 % mellan tvåäggstvillingar. En nyligen utkommen metastudier av studier av genetisk länkning listade sju gener som troligen är inblandade i riskfaktorerna att utveckla schizofreni.Bevisen kommer från forskning som föreslår ett flertal kromosomregioner som överförs till människor som senare får diagnosen schizofreni. Vissa genetiska associationsstudier har visat på ett förhållande till en gen, COMT, som är inblandad i kodningen av det dopaminkatabolitiska enzymet katekol-O-metyltransferas. Detta är speciellt intressant på grund av den kända kopplingen mellan dopamin och psykoser och schizofreni. Livstidsprevalensen för schizofreni är omkring 1%. Förstahandsbehandlingen för schizofreni är oftast antipsykotisk medicin. Inläggning på sjukhus kan förekomma vid svåra perioder.Psykoterapi eller andra former av samtalsterapi kan erbjudas, där (KBT) är den mest vanligt förekommande formen. Det är väldigt svårt att bedöma prognosen för en specifik individ som har drabbats av schizofreni, eftersom behandlingsformer och tillgång till behandling oupphörligen förändras, nya metoder blir tillgängliga och medicinska rekommendationer förändras.


Emotionell personlighetsstörning/Bordeline: Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla. Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning. Hos en person med borderline-personlighetsstörning skiftar humöret betydligt snabbare. Intensiva utbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, ett par timmar eller till och med ett par minuter. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan vissa personer skada sig själva, till exempel genom att skära sig, slå sönder saker, nyttja droger eller alkohol. Personen har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Detta leder till många hastiga, och kanske ej så övertänkta beslut om byte av karriär, jobb, sexualitet, vänskap och värderingar. Vissa personer med borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller direkt onda. De kan ofta känna sig missförstådda eller illa behandlade. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symtom är som mest påträngande när personen känner sig isolerad, ensam eller utan stöd i det sociala livet. Detta kan resultera i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna aggressiva "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna personen. Dock är detta endast en generalisering, då andra personer med borderline istället kan välja att dra sig undan. Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda. En patient med borderline-störning uppvisar ofta ett impulsivt beteende när det gäller pengar, mat och sex. Borderline-störning uppträder ofta tillsammans med andra psykiatriska problem, särskilt bipolära sjukdomar, depression, ADHD, ångestsjukdomar, fobier, missbruk, ätstörningar och andra personlighetsstörningar. Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende. Borderline personlighetsstörning konstateras tre gånger så ofta hos kvinnor som hos män. Vad det beror på är inte känt. Vissa forskare menar att många män med diagnosen antisocial personlihetstörning egentligen har en borderlinestörning. En särskild form av terapi för behandling av borderlinepatienter, dialektisk beteendeterapi (DBT), Även läkemedelsbehandling är ofta nödvändigt om borderline-störningen är kombinerad med andra psykiatriska eller fysiska tillstånd, som bipolär sjukdom, missbruk eller ätstörningar. Det är då dessa tillstånd som behandlas i främsta rummet. MBT, Mentaliseringbaserad Terapi, är ytterligare en psykologisk behandlingsmetod vid borderline personlighetsstörning. Precis som i DBT så kombineras individuell terapi och gruppterapi. MBT baseras på teori om mentalisering, anknytningsterori och modern psykodynamisk teori. Mentalisering är en psykologisk process som rymmer empati med andra men också empati med sig själv. Dvs att vara nyfiken på och medveten om sina egna tankar, känslor och intentioner samtidigt som man förhåller sig till andras tankar, känslor och intentioner. I MBT tänker man sig att ett problem vid borderline personlighetsstörning är att förmågan att på ett konstruktivt sätt förstå sig själv och andra blir nedsatt då man är utsatt för känslomässig stress. Detsamma gäller förstås friska personer men de har högre tröskel för sammanbrott i mentaliseringen. De olika behandlingsformerna måste individanpassas för att personen ska kunna leva ett värdigt liv med sitt tillstånd. Och målsättningen är att öka patienternas välbefinnande, minska riskfyllt leverne och självmordsfrekvensen, lära personen att hantera sin ångest så att den blir mindre plågsam samt förbättra förmågan till social integration i nära relationer. Då många av patienterna är höggradigt stresskänsliga är det svårt att uppnå dessa mål och samtidigt orka med ett heltidsarbete. Kravnivån för dessa patienter måste därför anpassas till den enskildes känslighetsnivå för att inte utlösa psykotiska tillstånd, som är bland det mer riskfyllda av de symtom som kan utlösas av stress.

Skapa flashcards