Senaste inläggen

Av Anna Håkansson - 12 september 2012 13:35

Sinnesorganen

Speciella celler, som kallas sinnesceller eller receptorer, påverkas av information från ljus, ljud, läge, rörelse, smak, lukt och känsel. Sinnesceller omvandlar information till elektriska signaler. Signalerna förs sen vidare som nervimpulser i de nervtrådar som har kontakt med sinnescellerna. De olika sinnescellerna tar alltså bara emot informationen medan det är nervsystemet som för den vidare till hjärnan. Sinnescellerna kan antingen finnas utspridda i olika vävnader, som huden, eller ligga samlade i olika sinnesorgan, t.ex ögat och örat. Sinnesorganen är komplicerade apparater som har till uppgift att skydda sinnescellerna och att fånga upp och leda retningar till dessa.

Ögat ligger väl skyddat i ögonhålan som bildas av skallens ben. Runt globen finns fettväv som skyddar. Ögat kan röra sig i ögonhålan tack vare sex små muskler. När musklerna dras ihop kan blicken föras uppåt - nedåt, inåt - utåt eller rotera. Musklerna styrs av den 3:e, 4:e och 6:e hjärnnerven. Runt ögat finns tårapparaten. I ögat registrerar synsinnesceller ljusretningar och omvandlar dessa till nervimpulser som genom synnerven förs vidare till hjärnans syncentrum. Synen har flest sinnesceller. Ögongloben är nästan fullständigt kulformad. Den innehåller till största delen en geléaktig vätska som kallas glaskroppen. Det finns tre hinnor som omger glaskroppen. Den yttersta hinnan kallas senhinna, ögonvitan, och ger ögongloben stöd och stadga. Framtill går den över i den genomskinliga hornhinnan. Den mellersta hinnan kallas åderhinna och innehåller rikligt med kärl. Längst in sitter näthinnan som bara finns i ögats bakre del. Åderhinnans främsta del bildar regnbågshinnan, den innehåller pigment och muskler. I regnbågshinnans mitt finns ett runt hål som kallas pupill. Regnbågshinnan fungerar som bländaren i en kamera. Muskelfibrer i regnbågshinnan ändrar pupillens storlek och styr hur mycket ljus som släpps in i ögat. Om det är kraftigt ljus drar pupillen reflexmässigt ihop sig. När man ser i mörker vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat. Näthinnan, det innersta skiktet av ögonglobens vägg, är den viktigaste delen av synorganet eftersom den innehåller de specifika synsinnescellerna.Framför glaskroppen men bakom regnbågshinnan ligger linsen. Den är en fast elastisk kropp. Linsen är upphängd med fina trådar vid strålkroppen. Främre ögonkammaren är det rum som begränsas av hornhinnan, linsen och regnbågshinnan. Springan mellan glaskroppen, linsen och regnbågshinnans baksida kallas bakre ögonkammaren. Ögonkamrarna är utfyllda av en klar vätska, kammarvattnet, och är i förbindelse med varandra genom pupillen. Ögonhålan begränsas framtill av ögonlocket, vars insida är beklädd av en slemhinna som kallas bindehinna, konjunktiva. Tårapparaten består av tårkörtel och tårvägar. Tårkörteln utsöndrar tårvätska som håller hornhinnan fuktig, sköljer den och har bakteriedödande egenskaper. Vätskan sugs upp av små kanaler i inre ögonvrån. Kanalerna mynnar ut i näsan.
Stavar och tappar I näthinnan finns synsinnescellerna: tappar och stavar. Stavarna registrerar bara svart och vitt och används när man ska se i mörker. Tapparna reagerar för färg och har betydelse för detaljseendet. Det finns tre sorters tappar och de är mest känsliga för blått, grönt och rött. Färgblindhet orsakas oftast av brist på antingen gröna eller röda tappar. Inom ett område av näthinnan, gula fläcken, finns endast tappar. Då man med blicken fixerar ett föremål faller bilden på denna fläck. Tack vare tapparna får man där en skarp bild.När ljuset träffar tappar och stavar ger detta upphov till nervimpulser som skickas till synnerven. Synnerven lämnar ögat genom ögonhålans bakre öppning. Där finns inga synsinnesceller, varför ljus inte kan registreras. Området kallas därför den blinda fläcken. Ovanför hypofysen korsar synnerverna delvis varandra i synnervskorsningen.
Ljusbrytning För att bilden av det man betraktar ska falla på näthinnan måste ljusstrålarna brytas. Det sker i ögats optiska system, som består av hornhinnan, kammarvattnet, linsen och glaskroppen. Linsen är den viktigaste delen eftersom den kan ändra form. Linsen sitter upphängd i trådar bakom pupillen. Trådarna fäster vid strålkroppen som är en ringformad muskel. När muskeln drar ihop sig ändras linsens form. Därmed förändras linsens förmåga att bryta ljusstrålarna. Tack vare detta kan man se skarpt på både nära och långt avstånd. Vid närseende kontraheras strålkroppens muskler, linsens trådar slappas, linsen blir buktigare och ljusbrytningen ökar. Vid fjärrseende avslappas strålkroppens muskler, trådarna sträcks, linsen blir plattare och ljusbrytningen minskar. Förmågan att kunna öka eller minska ljusbrytningen kallas ackommodation.
Brytningsfel En förutsättning för att man ska kunna se helt klart är att de föremål man ser på avbildas tydligt på näthinnan. Om brytningsförhållandena i ögat inte är perfekta kan man inte få en skarp bild på näthinnan. Då talar man om brytningsfel.
Översynthet Vid översynthet är ögat kortare än normalt och bilden faller bakom näthinnan. Resultatet blir en oskarp bild. Felet kan avhjälpas med glasögon med konvexa linser som flyttar fram bilden till näthinnan.
Närsynthet I motsats till översynthet är ögat vid närsynthet längre än normalt och bilden faller framför näthinnan. Resultatet blir även då en oskarp bild. Felet korrigeras med konkava linser som flyttar bilden bakåt till näthinnan.
Astigmatism Astigmatism är ett brytningsfel som vanligen beror på att hornhinnan är starkare välvd i lodrät än i vågrät riktning.
Långsynthet Vid ungefär 40 års ålder minskar linsens elasticitet och man har svårare att se på nära håll. Felet avhjälps med konvexa linser.

Örat Detta organ har en dubbel uppgift. Det tjänar som sinnesorgan för ljud och balans. Hörseln är det sinne som utvecklas tidigast hos fostret. Redan vid sex månader kan ett foster reagera på ljud. Sinnesceller i innerörat registrerar hörsel- och balansintryck. Impulserna leds vidare till hjärnan med hjälp av hörsel- och balansnerven, den 8:e hjärnnerven.Ofta tänker man att örat bara är det som syns, men det består av flera delar: ytterörat, mellanörat, innerörat.
Ytterörat består av öronmusslan och den yttre hörselgången, som är en 25 mm lång kanal som slutar vid trumhinnan. Öronmusslan innehåller elastiskt brosk medan hörselgången består av ben. Båda är klädda med hud. Huden i hörselgången innehåller körtlar som bildar öronvax. Öronmusslan fångar upp ljudvågor och de leds in i hörselgången till trumhinnan som då börjar svänga, vibrera. Mellanörat ligger väl skyddat i skallens tinningben. Mellanörat består av trumhinnan, trumhålan, de tre hörselbenen och örontrumpeten. Längst in i hörselgången sitter trumhinnan utspänd. Den är oval och har en diameter på c:a 1 cm. När ljud når trumhinnan sätts den i rörelse. Hålrummet innanför trumhinnan kallas trumhålan. Trumhålan är fylld med luft och genom en gång, örontrumpeten, står den i förbindelse med svalgets övre del. I mellanörat finns de tre hörselbenen: hammaren, städet och stigbygeln. Hammaren är fäst vid trumhinnan och måste därför följa dess rörelser. Stigbygeln sitter inpassad i ovala fönstret som är en membrantäckt öppning mellan mellanörat och innerörat. Hörselbenen är rörligt förenade med varandra och fortleder trumhinnans rörelser till innerörat. I väggen mellan mellanörat och innerörat finns ytterligare en membrantäckt öppning som kallas runda fönstret.
Innerörat består av vindlande kanaler och hålrum som tillsammans bildar benlabyrinten. Innerörat består av två organ, dels snäckan, som har med hörseln att göra, dels båggångarna som är balansorgan. Båda bildar ett invecklat system av vätskefyllda hinnklädda gångar, hinnlabyrinten, inneslutna i hålrum i tinningbenet, benlabyrinten. Ljudvågorna fångas upp av öronmusslan, leds genom yttre hörselgången, träffar trumhinnan och sätter den i svängning. Vågrörelsen förmedlas vidare av de tre hörselbenen som även förstärker rörelsen. Stigbygelns svängningar i det ovala fönstret fortplantas till hinnsnäckan. Ljudvågorna, som satt vätskan i rörelse i och omkring hinnsnäckan, påverkar de sinnesceller som kallas hårceller. På sin yta har cellerna små tunna hår. När håren böjs på grund av vågrörelserna aktiveras sinnescellerna. Höga toner aktiverar hårcellerna vid snäckans bas medan låga toner gör att hårcellerna i snäckans topp reagerar.Informationen från sinnescellerna leds sedan som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinningloben. Först när impulserna når hörselcentrum blir man medveten om ljudet. De tre båggångarna är halvcirkelformade och placerade i tre, mot varandra vinkelräta, plan. Dessa är fyllda med innervätska. Tillsammans med de två hinnsäckarna utgör de människans balansorgan. Vid huvudets rörelser förskjuts vätskan i hinnbåggångarna och balanssinnescellerna i dessa påverkas. Nervimpulserna fortleds via balansnerven till lillhjärnan.

Smak Smaksinnescellerna ligger i små spolformade kroppar, de s.k smaklökarna, som framför allt är belägna på tungryggen i anslutning till tungpapillerna (små slemhinneutskott). De uppfattar smakerna sött, surt, salt och beskt. Informationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av två hjärnnerver: ansiktsnerven och tung-svalgnerven.Smaksinnet ger viktig information om saker som stoppas i munnen. Informationen gör att man kan ta medvetna beslut om att svälja, eller spotta ut, det som finns i munnen. Smaksinnet är känsligt för besk smak, vilket är en viktig funktion eftersom olika gifter ofta smakar beskt. Smaklökarna reagerar på smakämnen som är upplösta i saliv. Olika smaker uppfattas på olika ställen på tungan. Sött registreras på tungans spets, salt och surt på kanterna och beskt längst bak på tungan.De fyra grundsmakerna sött, surt, salt och beskt blandas så att hjärnan kan skilja mellan hundratals olika smaker. Smaken påverkas även av lukten, liksom också av olika psykologiska omständigheter.

Lukt I näshålans tak, på båda sidor av nässkiljeväggen, finns luktsinnescellerna. Från dessa går nervtrådar genom benet i näshålans tak in till luktcentrum i hjärnan. Ytternäsan kan betraktas som ett hjälporgan till luktsinnet som har stor adaptionsförmåga. Luktorganet uppfattar en mängd olika lukter. Man har totalt cirka 20 miljoner luktceller. Luktcellerna är omgivna av slem som bildas av speciella körtlar. De gasformiga luktpartiklarna måste först lösas i slemmet innan de kan påverka luktcellerna. En luktcell lever cirka två månader och ersätts sedan av nya luktceller.Luktcentrum har nära kopplingar till den del av hjärnan som har med våra känsloupplevelser att göra. Därför kan en viss lukt ofta väcka minnet av en bestämd känsla. Doften av nyklippt gräs kan t.ex ge minnen av hur det kändes att, som barn, springa ut på en nyslagen sommaräng.

Känsel Känselcentrum sitter i hjärnan. Vid tal om känsel menas ofta flera olika saker. Man kan uppleva: beröring, tryck, värme, kyla, smärta. De olika känselupplevelserna registreras i hud, muskler, senor, leder och inre organ. Impulserna skickas vidare till hjärnan med hjälp av nervbanor. När informationen når känselcentrum i hjässloben blir man medveten om upplevelsen. Det ger viktig information om hur huden påverkas och om kroppsdelarnas läge och rörelser. Speciella receptorer gör att man kan känna beröring, tryck, värme och kyla. Receptorerna kallas känselkroppar. Varje känselkropp tar bara emot information om en slags känselupplevelse, t.ex smärta. Känselkropparna ligger i läderhuden. De finns också i leder, muskler och senor. Smärtan registreras av så kallade fria nervändar i läderhuden och i inre organ.Känselkropparna är inte jämnt fördelade över kroppen, utan varierar mycket. Känsliga ställen som ögats hornhinna, eller fingertopparna, har många receptorer, men på ryggen ligger de glest. Information om beröring och tryck leds till hjärnan med hjälp av samma nervbana. Nervbanan korsar över till andra sidan i ryggmärgen. Information från höger kroppshalva når vänster hjärnhalva och tvärtom.

Av Anna Håkansson - 11 september 2012 13:13

Cirkulationen: I kroppens cirkulationssystem ingår hjärtat, blodet och blodkärlen.

Hjärtat är ungefär lika stort som din knytnäve och är placerat mitt under bröstbenet. Det unika med hjärtat är att det är en ihålig muskel. Hjärtat väger cirka 300-350 gram och pumpar runt kroppens blod. Blodet fungerar som ett transportorgan för syre, hormoner, näringsämnen, avfallsprodukter, salter och värme. Kvinnor har cirka 4 liter blod, och män cirka 5 liter i kroppen. Blodet består av blodkroppar och blodplasma.Kroppen kan bestämma vart blodet ska transporteras. Genom muskler i blodkärlens väggar styrs blodet dit det behövs mest. I vila får skelettmusklerna cirka 15 procent av blodet, men vid hårt arbete kan upp till cirka 90 procent gå hit. Blodkärlen delas in i artärer, kapillärer och vener där kapillärerna är de minsta, venerna går till hjärtat och artärerna går från hjärtat.Artären leder blod från hjärtat och innehåller syrerikt blod förutom i lungkretsloppet.I kapillärerna sker gas- och näringsutbytet.Venen leder blod till hjärtat och innehåller syrefattigt blod förutom i lungkretsloppet. Hjärtats arbetstakt i vila styrs av speciella taktgivarceller som sitter i hjärtmuskelväggen. I vila är hjärtfrekvensen (pulsen) cirka 60-80 slag per minut. Detta är olika från person till person och styrs av kondition, ålder och arvsanlag. Men det går att träna sig till en lägre vilopuls.


Av Anna Håkansson - 11 september 2012 13:11

Nervsystemet:Hjärnan, ryggmärgen och nerverna kallas gemensamt för nervsystemet. Människan har ett nervsystem som är mer utvecklat än djurens och har därför mer avancerade mentala och intellektuella funktioner. Tack vare det kan man tala och skriva. Människan har också ett välutvecklat minne och ett rikt känsloliv.Nervsystemet är nödvändigt för att kroppens olika delar snabbt ska kunna få kontakt med varandra, och fungera som en enhet. Kommunikation kan även ske med hjälp av hormonsystemet, men det går långsammare.Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans centrala nervsystemet, som ofta förkortas CNS. Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallens ben och av ryggkotorna. De fungerar som kroppens kommandocentral. Nerverna som skickar iväg eller tar emot information kallas perifera nervsystemet.Nervsystemet har flera övergripande uppgifter i kroppen. Det tar emot olika typer av information, till exempel syn- och hörselintryck, lagrar informationen i minnet och styr kroppens funktioner med hjälp av den informationen. Styrningen av andra vävnader och organ sker dels genom nervtrådar som leder information ut i kroppen, och dels med hjälp av signalämnen som för informationen vidare till muskelceller, körtelceller eller andra nervceller.Nervsystemet påverkar alltså inte bara skelett, leder och muskler, utan styr även kroppens hormoner samt de inre organen. Förutom att registrera olika upplevelser, gör nervsystemet även att man blir medveten om dem. Man blir bara medveten om ungefär en procent av all information som man tar emot från sina sinnen. Resten sorteras bort på vägen.Den del av centrala och perifera nervsystemet som kan påverkas av viljan kallas somatiska nervsystemet. Den del som inte kan styras medvetet kallas autonoma nervsystemet. Namnet beror på att detta nervsystem arbetar helt självständigt eller autonomt, utan viljans kontroll.Nervsystemet är uppbyggt av nervvävnad. Den består dels av nervceller, och dels av stödjande celler som kallas gliaceller. Det centrala nervsystemet innehåller ungefär 100 miljarder nervceller, eller neuron som de också kallas. Det finns ungefär tio gånger så många gliaceller. Varje dag dör ungefär 100 000 nervceller. Bara omogna nervceller, stamceller, kan dela sig. Därför läker nervvävnad dåligt om den skadas.Nervceller är uppbyggda på liknande sätt som alla andra celler i kroppen. De innehåller en cellkärna, cellsaft och andra delar med olika uppgifter i cellen.Något som skiljer nervcellerna från andra celler är att de har utskott. Varje nervcell har ett långt utskott som kallas axon. Det leder impulser ut från nervcellen. Cellen har också flera kortare utskott, så kallade dendriter, som leder nervimpulser in till cellen. Med hjälp av utskotten har cellerna kontakt med andra nervceller, muskler eller körtlar. De längsta utskotten är över en meter långa. Både de långa och korta utskotten är förgrenade så att de kan ha kontakt med många andra celler.Nerverna består av buntar med långa utskott, axon. En del nervertrådar omges av en myelinskida. Den bildas av speciella gliaceller som ligger virade runt nerven. Myelinet består av fett och fungerar som isolering. Det täcker inte hela nerven, utan det bildas små mellanrum, noder, med en till två millimeters mellanrum.Nervvävnaden i det centrala nervsystemet är av två slag, grå och vit substans. Nervcellens cellkropp som innehåller kärnan utgör den gråa substansen. Den vita substansen består av cellernas långa utskott och myelin. Den vita substansen får sin färg av myelinet.Något som är typiskt för nervceller är att de kan bilda, ta emot och leda impulser. Impulser är en form av elektriska urladdningar som uppstår i nervcellerna. Urladdningen beror på att natrium och kaliumjoner snabbt passerar genom cellens yta, cellmembranet. Impulsen sprids sedan i nervcellen och dess utskott, och fortsätter sedan till andra celler.Kontaktpunkten mellan två nervceller, mellan en nervcell och en muskelcell, eller mellan en nervcell och en körtelcell kallas synaps. När en impuls når synapsen släpper den iväg en kemisk signalsubstans som påverkar nästa cell. Om cellen då stimuleras uppstår en ny impuls som förs vidare till nästa nervcell. På så sätt kan en impuls färdas lång väg genom många nervceller innan den slutligen leder till något. Man kan till exempel känna att spiken som man trampat på är vass.Det är inte alltid som en cell stimuleras av en impuls från en annan nervcell. Impulsen kan istället hämma cellen, vilket gör att det inte bildas någon ny nervimpuls som kan föras vidare. Det är en mycket viktigt funktion, annars skulle vi ständigt bombarderas med alltför många impulser. Det sker alltid ett noga avvägt samspel mellan stimulering och hämning i nervcellerna.En nervcell kan ha kontakt med mer än tusen andra nervceller, och själv kontaktas av ytterligare tusen andra celler. På så sätt bildas ett nätverk av celler.Kontakten mellan nerv och muskel kallas motorändplatta, och fungerar på liknande sätt som synapsen mellan två nervceller. När impulsen överförs till muskelcellen drar den ihop sig. Om impulsen istället överförs till en körtelcell utsöndrar den sitt sekret, exempelvis saliv.En nervcell, neuron, skickar alltid sina impulser i samma riktning. De nervceller som förmedlar information från centrala nervsystemet, det vill säga hjärna och ryggmärg, till muskler och körtlar i kroppen kallas motoriska. Nervceller som leder information från kroppen till centrala nervsystemet kallas sensoriska. Motoriska och sensoriska nervceller ingår ofta i samma nerv som då sägs vara blandad.Olika nerver leder impulsen olika snabbt. Nerver med myelinskida leder impulsen snabbare än nerver utan. Det beror på att impulsen hoppar mellan noderna. I långa utskott, axon, som är grövre leds impulsen snabbare än i tunna axon. I riktigt snabba axon kan ledningshastigheten vara 150 meter per sekund. Dessa nervtrådar kan snabbt ge hjärnan information om man till exempel trampar på något vasst. I långsamma axon kan ledningshastigheten vara så låg som 0,1 meter per sekund. Hjärnan ligger väl skyddad i det hålrum som bildas av skallens ben. Den väger knappt 1,5 kilo vilket motsvarar cirka två procent av kroppsvikten, men hjärnan förbrukar 15-25 procent av kroppens energi. Hjärnans olika delar är: storhjärnan, hjärnstammen, lillhjärnan, hjärnhinnorna.Hjärnan använder ungefär en femtedel av den syremängd som tillförs kroppen via blodet. Blodet kommer genom två par blodkärl, artärer, som förenas till en ring på hjärnans undersida. Små artärer förgrenas från ringen och når hela hjärnans yta.Storhjärnan är den mest utvecklade delen av hjärnan, den del som skiljer människan från djuren. Den utgör nästan 90 procent av hjärnans totalvikt, och består av två halvor som sitter ihop med varandra. Varje halva kallas hemisfär.Storhjärnans yta är veckad, och ser ut ungefär som en knäckt valnöt. Vecken kallas vindlingar med mellanliggande fåror. Några fåror är extra tydliga och de delar in de båda hjärnhalvorna i lober:pannlob,hjässlob,tinninglob,nacklob.Storhjärnans yttre skikt kallas bark och består av grå substans. Här ligger nervcellernas cellkroppar. Hjärnbarken är överordnad resten av det centrala nervsystemet. Den ansvarar för vårt medvetande, tankar, känslor och minne. Härifrån styrs även våra medvetna rörelser.Storhjärnans inre är till största delen uppbyggd av vit substans, men innehåller även så kallade kärnor eller ganglier av grå substans. Nervcellernas utskott i den vita substansen är ledningsbanor som förmedlar information mellan nervcellerna. Tack vare detta kan hjärnans olika delar samarbeta. Ledningsbanorna för även information vidare mellan hjärnbarken, hjärnstammen, lillhjärnan och ryggmärgen.Storhjärnan är inte helt kompakt. Den innehåller fyra hålrum som kallas ventriklar. Ventriklarna har förbindelse med varandra och innehåller en klar vätska som kallas hjärn-ryggmärgsvätska. Vätskan bildas i speciella blodkärl i ventriklarna, och den omger även hjärnan och ryggmärgen. Vätskan är stötdämpande och ger därför ett bra skydd för hela centrala nervsystemet. Hjärn-ryggmärgsvätskan transporterar näringsämnen till hjärnan och avfallsprodukter från den.Storhjärnans lober har olika uppgifter. Rörelsecentrum i pannlobens bark kontrollerar alla viljestyrda muskelrörelser. Känselintryck och smak registreras med hjälp av hjässloben. I tinningloben finns bland annat centra för hörsel och lukt, och i nackloben finns syncentrum.I både rörelse- och känselcentrum har varje kroppsdel ett bestämt område. De delar av kroppen som är mest aktiva eller känsligast har fått störst plats. Därför har de områden som styr händerna, munnen, läpparna och tungan ett rätt stort utrymme i hjärnan.De båda hjärnhalvorna har också delvis olika uppgifter även om de samarbetar mycket. Hos de allra flesta är vänster hjärnhalva dominant. Den ansvarar bland annat för språk och tal. Höger hjärnhalva är mer konstnärlig och skapande.Hjärnstammen ligger under storhjärnan och förbinder den med ryggmärgen. Hjärnstammen består av: mellanhjärnan,mitthjärnan,bryggan, förlängda märgen.Hjärnstammen innehåller omkopplingsstationer som till viss del kan filtrera informationen till hjärnbarken. Hjärnstammen innehåller även viktiga områden som bland annat styr kroppens hormonsystem, andning, hjärtverksamhet, kroppstemperatur, ämnesomsättning och vakenhet.Lillhjärnan ligger under storhjärnans nacklober alldeles bakom hjärnstammen, som den också är förenad med. Lillhjärnan består av två sammanfogade halvor som också kallas hemisfärer. De är också uppbyggda av grå och vit substans. Även lillhjärnans yta är kraftigt veckad, men vecken är tunnare än storhjärnans. I genomskärning ser lillhjärnan ut som ett träd. Snittytan brukar kallas ”livets träd”.Lillhjärnan är framför allt viktig för balansen och finregleringen av våra rörelser. Den tar emot information om kroppens läge och rörelser, och samordnar den informationen med de order om viljestyrda rörelser som kommer från storhjärnan. Tack vare detta blir rörelserna mer finstämd. Hela hjärnan omges av tre hjärnhinnor:Hårda hjärnhinnan ligger ytterst och är kraftigast. Den täcker skallens insida och går ner som en vägg mellan storhjärnans och lillhjärnans halvor. Den bildar dessutom ett tältliknande stöd över lillhjärnan. Trots att hinnan är mycket tunn består den egentligen av två skikt. På några ställen löper stora vener mellan skikten. Spindelvävshinnan är den mellersta hjärnhinnan och följer hårda hjärnhinnan. Hinnan har fått sitt namn på grund av att den är tunn som ett spindelnät. Trådliknande utskott från spindelvävshinnan förenar den med den innersta hjärnhinnan. I mellanrummet mellan dessa båda hinnor finns hjärn-ryggmärgsvätska. Här går även hjärnans stora artärer. Mjuka hjärnhinnan ligger innerst och följer hjärnans yta. Hjärnans små blodkärl omsluts av hinna. Ryggmärgen är en direkt fortsättning av förlängda märgen i hjärnstammen. Ryggmärgen sträcker sig från stora nackhålet i skallens nackben, vidare genom den kanal som bildas av ryggkotorna, ner till nivå med första eller andra ländkotan.Även ryggmärgen innehåller grå och vit substans, men här ligger den grå substansen innerst. I ett tvärsnitt ser den grå substansen ut som en fjäril. Fjärilens främre vingspets kallas för ryggmärgens framhorn. Här finns cellkropparna till de nervceller som sköter kroppens rörelser. Ryggmärgens bakhorn ligger i fjärilens bakre vingspets. Bakhornet innehåller de nervceller som tar emot känselintryck från kroppen. Den vita substansen ligger utanför den grå och innehåller nervbanor som leder impulser från hjärnan ut till kroppen, och från kroppen till hjärnan.Ryggmärgen är tjock som ett lillfinger och uppbyggd av flera segment som benämns på liknande sätt som ryggkotorna. Det finns:åtta halssegment, trots att det finns bara sju halskotor, tolv bröstsegment, fem ländsegment, fem korssegment, ett svanssegment.Från vart och ett av de 31 segmenten utgår ett par ryggmärgsnerver. De sju översta paren passerar ut ovanför respektive kota. De åttonde halsnerverna passerar mellan sista halskotan och första bröstkotan. Övriga nerver passerar ut från ryggradskanalen genom mellankotshål under respektive kota.Ryggmärgen omges, precis som hjärnan, av tre hinnor. De kallas ryggmärgshinnor. Hjärnhinnorna övergår i ryggmärgshinnorna utan någon synlig gräns. Den yttersta hinnan täcker ryggradskanalen och består av två skikt. Det är mellan dessa båda skikt man får bedövningsmedel med en kanyl vid epiduralbedövning, som är en typ av ryggbedövning.Trots att ryggmärgen slutar vid första eller andra ländkotan fortsätter den mellersta ryggmärgshinnan ner till ungefär tredje korskotan. Där bildar den en vätskefylld säck. Vätskan består av hjärn-ryggmärgsvätska som har förbindelse med vätskan i storhjärnans hålrum, så kallade ventriklar. I den vätskefyllda säcken sprutas bedövningsmedel in vid den typ av ryggbedövning som kallas spinalbedövning. Den innersta ryggmärgshinnan täcker ryggmärgens yta.Nedanför där ryggmärgen slutar innehåller ryggradskanalen alltså endast hjärn-ryggmärgsvätska, och de ryggmärgsnerver som ännu inte passerat ut från ryggraden. Dessa nedersta ryggmärgsnerver kallas hästsvansen.Ryggmärgen är en viktig omkopplingsstation för de nervbanor som går till och från hjärnan. Den tar även hand om vissa reflexer utan att hjärnan behöver bli inkopplad. Om man till exempel lägger handen på en varm platta drar man tillbaka handen innan man knappt hunnit bli medveten om värmen och smärtan. Denna reflex sker snabbare än om impulsen måste hinna nå hjärnan innan den leder till att handen tas bort. Tack vare detta undviks skador på vävnaderna. Det är alltså en skyddsreflex.Flera andra reflexer fungerar på liknande sätt, till exempel knäreflexen. Läkaren testar den genom att knacka med en reflexhammare nedanför knäskålen. Man sparkar då uppåt med benet utan att kunna kontrollera rörelsen. Blinkreflexen och pupillreflexen är andra exempel.Nerverna ute i kroppen kallas för det perifera nervsystemet. Nerverna består av buntar av långa utskott, axon, från nervcellerna. Cellkärnorna finns i hjärnan eller ryggmärgen. Nerverna förmedlar information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen.Kroppens olika typer av nerver är: hjärnnerver, ryggmärgsnerver, nerver som inte kan styras av viljan. Hjärnnerverna har sina cellkroppar i hjärnan, närmare bestämt i hjärnstammen. Man har tolv par hjärnnerver: Luktnerven leder luktinformation från näsans slemhinna till luktcentrum i tinningloben. Det är den första hjärnnerven och kallas olfaktoriusnerven.Synnerven förmedlar synintryck från näthinnan till syncentrum i nackloben. Det är den andra hjärnnerven, optikusnerven.Ögats rörelsenerver leder impulser till de små muskler på ögonglobens utsida som gör att vi kan titta uppåt, nedåt och åt sidorna. En av nerverna drar dessutom ihop pupillen och ökar linsens ljusbrytande förmåga. Ögats rörelsenerver består av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerverna, och de heter ockulomotoriusnerven, trochlearisnerven och abducensnerven.Trillingnerven är den största hjärnnerven. Den tar emot känselintryck från ansiktet och förmedlar dessutom nervimpulser till tuggmusklerna. Det är den femte hjärnnerven och kallas också trigeminusnerven.Ansiktets rörelsenerv leder nervimpulser till ansiktets muskler, tårkörtlarna och två av spottkörtlarna. Dessutom förmedlar nerven smak som registreras på tungans främre två tredjedelar. Det är den sjunde hjärnnerven, facialisnerven.Hörsel- och balansnerven leder information om hörsel och balans från innerörat till hjärnan. Den åttonde hjärnnerven heter vestibulokoklearisnerven. Hörselnerven kallas även akustikusnerven, men det gäller bara den del som har med hörseln att göra.Tung-svalgnerven leder information till de muskler som sköter om sväljningen. Den tar även emot information om smak från tungans bakre tredjedel, och känsel i svalget. Den nionde hjärnnerven kallas också glossofaryngeusnerven.Lung-magnerven kallas vagusnerven eller ”den kringirrande nerven” och är kroppens längsta hjärnnerv. Den påverkar på ett omedvetet plan bland annat struphuvudet, hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna. Det är den tionde hjärnnerven. Hjälpnerven eller binerven förmedlar nervimpulser till kappmuskeln och stora nickmuskeln. Den elfte hjärnnerven heter också accessoriusnerven.Tungans rörelsenerv sköter om tungans rörelser. Hypoglossusnerven är ett annat namn på tolfte hjärnnerven.Ryggmärgsnerverna har sina cellkroppar i ryggmärgen. Man har 31 par ryggmärgsnerver som indelas i:åtta par halsnerver, tolv par bröstnerver, fem par ländnerver, fem par korsnerver, ett par svansnerver.Varje nerv innehåller både nervtrådar som leder information från hjärnan och ryggmärgen ut till kroppen, och nervtrådar med känselinformation från kroppen till hjärnan. Strax efter att ryggmärgsnerverna har passerat ut från ryggradskanalen delar de upp sig i en främre och en bakre gren.Några av de främre grenarna från intilliggande ryggmärgsnerver flätas ihop till nervflätor. På latin kallas en nervfläta plexus. På så sätt bildas halsflätan, armflätan och länd-korsflätan. Från dessa flätor utgår därefter nerver till bland annat halsen, mellangärdet, skuldran, armen, höften och benet. Var och en av dessa nerver innehåller därför nervtrådar som kommer från flera olika ryggmärgsområden.Bröstnervernas främre grenar ingår inte i nervflätor, utan varje gren bildar en revbensnerv som löper under revbenet med samma nummer. Ryggmärgsnervernas bakre grenar bildar inte heller flätor utan går direkt till bakhuvudets, nackens och ryggens muskler och hud.Från halsflätan utgår:Frenikusnerven som leder impulser till mellangärdet.Från armflätan utgår:Strålbensnerven som leder impulser till de muskler som sträcker armen och handen samt till huden på armens och handens baksida.Mittnerven som leder impulser till underarmens böjmuskler samt några av tummens muskler. Dessutom förmedlar nerven känselintryck från några av fingrarna.Armbågsnerven som leder impulser till handens små muskler. Om man stöter i armbågen på ett visst ställe kommer nerven i kläm. Man känner hur det sticker och gör ont ut i lillfingret. Det brukar kallas änkestöten. Nerven förmedlar även känselintryck från handflatan och en del av fingrarna.Från ländkorsflätan utgår:Lårnerven som innerverar den fyrhövdade lårmuskeln samt huden på lårets framsida. En liten gren går även till huden på underbenets insida.Ischiasnerven är kroppens största nerv och innerverar muskler på lårets baksida. Den delar sedan upp sig och fortsätter som skenbensnerven och vadbensnerven.Skenbensnerven innerverar den trehövdade vadmuskeln samt fotsulan.Vadbensnerven innerverar muskler och hud på underbenets fram- och utsida.De nerver som styr aktiviteten i våra inre organ kan inte påverkas av viljan, exempelvis hjärtat. Dessa nerver hör till det autonoma nervsystemet.Det autonoma nervsystemets två delar är: sympatiska nervsystemet, parasympatiska nervsystemet.Det autonoma nervsystemet samordnar och styr kroppens grundläggande funktioner. Det påverkar bland annat andningen, hjärtverksamheten, blodtrycket och aktiviteten i mag-tarmkanalen. Det styr också förmågan att kissa och könsorganens funktioner.Det sympatiska nervsystemet består av flera nervknutor eller ganglier. Nervknutorna är förenade med varandra till ett pärlband som ligger på båda sidor om ryggraden. De kallas tillsammans den sympatiska gränssträngen.Nervknutorna är omkopplingsstation för nervtrådar som kommer från ryggmärgen. Impulserna i dessa nervtrådar fortsätter i långa utskott, axon, vars cellkroppar ligger i nervknutorna. Dessa axon löper tillsammans med en del av hjärn- och ryggmärgsnerverna och når stora delar av kroppen.Sympatiska ganglier finns även i bukhålan intill stora kroppspulsådern. De sympatiska nervtrådarna bildar nätverk runt artärernas blodkärl.Det sympatiska nervsystemet påverkar de flesta av kroppens inre organ. Det aktiveras när kroppens krafter behöver mobiliseras, till exempel i stressituationer eller när man känner sig rädd. Det gör att kroppen bättre kan hantera sådana påfrestningar. Impulser i det sympatiska nervsystemet stimulerar även binjuremärgen, vilket leder till att stresshormonerna adrenalin och noradrenalin går ut i blodet.När det sympatiska nervsystemet aktiveras medför det bland annat att: pulsen ökar, hjärtat pumpar kraftigare, blodcirkulationen omfördelas så att blodflödet till muskulaturen ökar, medan det minskar till hud och inälvor, blodtrycket ökar, luftrören vidgas så att det går lättare att andas, blodsockernivån ökar så att man får extra energi, pupillerna utvidgas, svettningen ökar, tarmrörelserna minskar, matsmältningen sätts på sparlåga.Dessa effekter gör kroppen redo att fly eller slåss. Det sympatiska nervsystemet är inte bara aktivt i stressituationer, utan deltar hela tiden genom att bland annat reglera blodtrycket och kroppstemperaturen.Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att: pulsen minskar, hjärtats pumpkraft minskar, blodtrycket sjunker, luftrören dras ihop, pupillerna dras ihop, salivproduktionen ökar, tarmrörelserna ökar, matspjälkningen ökar, erektionen underlättas, man kan kissa, man kan tömma tarmen.Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet.De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.Nerver förmedlar information mellan centrala nervsystemet och övriga kroppen, och kallas ledningsbanor eller nervbanor. En nervbana består av flera nervceller, neuron, ungefär som länkarna i en kedja. Nervcellerna har kontakt med varandra med hjälp av synapser.De flesta nervbanor mellan storhjärnans bark och ryggmärgen korsar över till motsatta sidan i hjärnstammen. Höger hjärnhalva styr därför vänster kroppshalva, medan vänster hjärnhalva styr höger kroppshalva.Nervbanorna kan vara av olika slag. Motoriska banor kallas nervbanor som går från hjärnan till skelettets muskler. De förmedlar information från rörelsecentrum i pannloben. Impulserna gör att skelettmuskulaturen drar ihop sig och man kan röra sig.Sensoriska banor kallas nervbanor som går från kroppen till hjärnan. De leder information om tryck, beröring, smärta och temperatur från huden till känselcentrum i hjässloben. De förmedlar också information från leder, muskler och senor som lillhjärnan behöver för att kunna kontrollera hållning och rörelser.

Av Anna Håkansson - 6 september 2012 21:38

Huden:

Huden (cutis, derma) skyddar kroppens organ mot stötar och annat våld, mot aggressiva mikroorganismer, uttorkning och skadliga förändringar i kroppstemperaturen samt mot näringsbrist. Förstadiet till D-vitamin bildas i huden. Huden är elastisk och kan därför utvidga sig vid svullnad (ödem), fetma och graviditet. För att klara dessa uppgifter är huden byggd på ett speciellt sätt.


Ytterst finns överhuden. Under den finns läderhuden, och därefter underhuden. Till skillnad från de flesta andra organ kan man se huden. Den är till ytan 1,5-2 m² och väger c:a 1,2 kg.


De vanligaste cellerna i överhuden (epidermis) är de keratinproducerande. Keratin, hornämne, är ett svavelhaltigt trådrikt protein som är starkt och motståndskraftigt mot nötning. I överhudens djupa lager sker en ständig nyproduktion av dessa celler som sedan långsamt förskjuts mot hudytan, plattas till och dör. De döda cellerna är ett bra skydd mot nötning tills de fjällar av och ersätts av nya.I handflator och fotsulor är epidermis extra kraftig och har en ribbad struktur som är unik för varje människa. Den ribbade strukturen ger bättre grepp. Avtryck av dess mönster, fingeravtryck, kan användas för att binda en person till ett brott. Intensiv nötning stimulerar cellnybildningen och leder till tjockare epidermis och bildning av valkar. I epidermis djupa skikt finns melanocyterna. Dessa celler producerar färgämnet melanin som färgar de keratinproducerande cellerna och skyddar mot ultraviolett ljus. Melaninet varierar i färg från guldbrunt, över rödbrunt, till svart. Mängden melanin avgör hur mörk eller ljus huden är.Solbränna beror sannolikt på DNA-skada i hudens celler. Skadade DNA-fragment, och reparationsenzymer för dessa, stimulerar melaninsyntesen.


Läderhuden (corium, dermis) består av stark följsam bindväv med både kollagen och elastiska trådar. Här finns de vanliga bindvävscellerna fibroblaster, makrofager, mastceller och leukocyter, men också receptorer för smärta, kyla, värme, beröring och tryck.Läderhuden innehåller rikligt med blodkärl som tillför syrgas och näringsämnen, samt transporterar bort avfallsprodukter. Blodcirkulationen i läderhuden är också viktig för att kroppen ska kunna hålla rätt kroppstemperatur. I läderhuden finns även lymfkärl, känselkroppar, nerver,hårsäckar, talgkörtlar och svettkörtlar.Läderhuden från djur används för tillverkning av skor, väskor och handskar.Hårsäckarna befinner sig i läderhuden men är egentligen nedsänkta partier av överhuden. I hårsäckarna finns levande celler med kärl- och nervförsörjning. Hårstråna, som är uppbyggda av döda celler och keratin, har sin rot i hårsäcken och växer i en bestämd takt. Huvudets hårstrån kan ha en tillväxt c:a 0,3 mm per dygn i 2-8 år. När tillväxtcykeln för ett strå är till ända krymper hårsäcken, tillväxten avslutas och tillverkningen av ett nytt påbörjas. Det gamla stöts bort och ett håravfall på 50-80 strån/dygn är vanligt. Färgen på håret bestäms av vilken typ av melanin som inlagras i hårstrået. Melaninet kommer från melanocyterna i botten på hårsäcken. Grått hår saknar melanin. Hårstrån, och även epidermis som är uppbyggda av döda celler och keratin, blir lätt spröda och torra. Huden är därför utrustad med talgkörtlar som vanligtvis mynnar i hårsäckar. Talg innehåller fett och proteiner och ger såväl hårstrån som epidermis en smidig yta


Under läderhuden finns underhuden (subcutis) som består av lucker bindväv och fettväv. Gränsen mot läderhuden är flytande. Underhuden förankrar huden till underliggande organ. Fettväven är viktig både som krockkudde och näringsförråd. I stora delar av kroppen löper artärer och vener ytligt i underhuden medan resten av subcutis saknar vitala strukturer. Injektion av läkemedel sker därför ofta subkutant. Hudens funktionHuden skyddar mot olika påverkningar utifrån. Det kan röra sig om mekaniska och kemiska påfrestningar. Den skyddar även mot virus och bakterieangrepp och bildar ett skydd mot ultraviolett strålning. Med hjälp av solljuset bildas D-vitamin.Huden bidrar till reglering av kroppstemperaturen. Den är också genom körtlarnas funktion ett utsöndringsorgan. Huden är även ett sinnesorgan som uppfattar beröring, tryck, smärta, värme och köld.


Epitelvävnad

Det finns tre olika typer av epitelvävnad.

Ytepitel består av epitelceller som täcker kroppens alla ytor, såväl yttre som inre. Ytorna har mycket olika funktion beroende på om det är huden på handflatan, på insidan på tarmen eller i ett blodkärl.

Körtelepitel

Vissa epitelceller har specialiserat sig på avsöndring och kan ligga insprängda bland övriga epitelceller. Många körtelceller kan vara samlade till en körtel.

Sinnesepitel

Dessa är högt specialiserade. De reagerar på olika stimuli och skickar impulser till hjärnan. Som exempel kan nämnas näsans luktepitel

Av Anna Håkansson - 6 september 2012 21:35

Lymfsystemet:

Lymfsystemet är viktigt för att kroppen ska kunna försvara sig mot infektioner av olika slag. Det består dels av lymfatiska organ som bildar speciella celler som deltar i försvaret mot infektioner, dels av ett nätverk av lymfkärl som transporterar en vätska som kallas lymfa.Under ett dygn bildas 2-4 l lymfa. Lymfsystemet når hela kroppen utom hjärnan.

Lymfsystemets viktigaste uppgift är att: bekämpa infektioner, avlägsna gamla, skadade eller främmande celler, t.ex gamla röda blodkroppar eller tumörceller, transportera fett från tunntarmen till blodet i form av små fettdroppar som sedan sugs upp av lymfkärlen Till de lymfatiska organen räknas: lymfkörtlar, eller lymfknutor, mjälten, brässen, eller thymus, övrig lymfatisk vävnad, t.ex halsmandlar och tonsiller.

Lymfkörtlar ligger samlade i grupper på olika ställen i kroppen, t.ex i armhålorna, nacken, käkvinklarna, ljumskarna, bakom bröstbenet och längs de stora blodkärlen i bukhålan. De kan också finnas en och en utspridda i kroppen. I lymfkörtlarna mognar vita blodkroppar. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar. De är specialiserade och försvarar kroppen mot bakterier och mikroorganismer. Det finns olika sorter av lymfocyter: B-lymfocyt bildas och mognar i benmärgen, T-lymfocyter bildas i benmärgen men mognar i brässen. I lymfkörtlarna finns också plasmaceller som bildar antikroppar som också deltar i immunförsvaret. I lymfatisk vävnad finns även celler som kan äta upp invaderande celler.

Lymfkörtlarna kan jämföras med ett filter. Flera små lymfkärl går in i lymfkörteln. När lymfan passerar genom lymfkörtelns inre förstörs bakterier och andra främmande partiklar. Även tumörceller som tagit sig in i lymfvätskan förstörs i lymfkörtlarna. Den renade lymfan lämnar sedan körteln och går vidare i lymfsystemet.

Mjälten ligger högt upp i bukhålan på vänster sida alldeles under mellangärdet. Den skyddas av de nedersta revbenen. Den är formad som en böna och är c:a 12 cm lång. Den innehåller lymfatisk vävnad med lymfocyter, plasmaceller och celler med förmåga att äta upp invaderande celler. Runt mjälten finns en kapsel av bindväv som har en skyddande uppgift. Mjältens uppgifter är: delta i kroppens försvar mot infektioner genom att filtrera blodet, bryta ned gamla eller skadade röda blodkroppar, lagra blod, bilda blodkroppar under fosterstadiet.

Brässen, eller thymus, ligger bakom bröstbenet intill hjärtat. Brässen är störst hos små barn, men ganska obetydlig hos en vuxen. Den har också en lymfatisk vävnad omgiven av en bind- kapsel. I brässen mognar T-lymfocyter som deltar i immunförsvaret när de når blodet. När T-lymfocyter kommer i kontakt med främmande mikroorganismer omvandlas de till s.k mördarceller som kan förgöra inkräktarna.

I kroppen finns även lymfatisk vävnad: i svalget halsmandlarna, och i svalg- och tungtonsillerna. De skyddar ingångarna till luftvägarna och matsmältningskanalen. Även i tarmarnas väggar och i tarmkäxet finns lymfatisk vävnad.Lymfkärlen består av ett förgrenat nät. De små lymfkärlen går ihop med andra små lymfkärl och bildar allt större kärl. De större lymfkärlen går i riktning mot bröstkorgen och passerar på sin väg genom flera lymfkörtlar. Vid passagen tillförs lymfvätskan lymfocyter och plasmaceller, samtidigt som bakterier och andra partiklar oskadliggörs.

Lymfkärlen är uppbyggda på ungefär samma sätt som vener, men de har tunnare väggar för att lymfan ska kunna sugas upp från den omgivande vätskan i vävnaderna. De större lymfkärlen har klaffar för att lymfan bara ska kunna transporteras i en riktning. Muskelsammandragningar i armarna och benen pumpar lymfan framåt mot den plats i bröstkorgen där lymfan töms i blodet.

Av Anna Håkansson - 4 september 2012 10:15

Muskelsystemet:

Tillsammans bildar skelett, fogar och muskler rörelseapparaten. Musklerna som är fästade i skelettet gör att det skapas rörelser i lederna och kroppen. Musklerna har även andra funktioner: *ge stadga åt skelettet *ge skydd åt de inre organen *ge möjlighet att tala, svälja, tugga och att visa känseluttryck i form av olika miner. Muskelceller är parallellt ordnade i muskelbuntar och hålls samman av bindväv. Cellerna i muskulaturen kan, som svar på nervimpulser, dra ihop sig. Halva kroppsvikten utgörs av muskler.

Muskulaturen i vår kropp är av tre slag: *Skelettmuskulatur bygger upp de stora muskler som bland annat finns i armar och ben. Muskulaturen kallas även för tvärstrimmig eftersom den ser randig ut när man tittar på den i mikroskop. Skelettmusklerna fäster vid skelettet eller bindväv och kan påverkas av viljan. *Hjärtmuskulatur bygger upp hjärta. Muskelfibrerna är ofta förgrenade och bildar tredimensionella nätverk. Hjärtmuskulaturens sammandragningar pumpar ut blodet i kärlen. Muskulaturen är både uthållig och snabb, men kan inte styras av vilja. *Glatt muskulatur finns till exempel i blodkärlens väggar, luftrören, urinblåsan och mag-tarmkanalen. Den kan inte styras av viljan och är uthållig men långsam. Sammandragning av den glatta muskulaturen påverkar blodflödet genom blodkärlen och luftflödet genom luftrören. Den glatta muskulaturen pressar också urinen och mag-tarmkanalens innehåll vidare. Skelettmuskulatur: Vår kropp innehåller drygt 600 skelettmuskler. Muskler med samma funktion kallas agonister eller synergister. Muskler som motverkar varandra kalls antagonister. Rörelserna blir smidiga genom ett invecklat samspel.Exempel på några av kroppens skelettmuskler: Huvudets muskler bidrar till att vi kan vrida och böja på huvudet. Vi kan tugga, le, blinka och rynka pannan. Den största av halsens muskler är den stora nickmuskeln. Den deltar i nickrörelserna och vridningen och sidoböjningen av huvudet. Skalenusmusklerna finns mellan halskotorna och de två översta revbenen. Dessa muskler böjer huvudet åt sidan och roterar halsryggraden.Det finns ytliga och djupa ryggmuskler. De djupa sträcker ryggraden och bidrar till hållningen. De böjer också huvudet och bålen bakåt samt vrider kroppen. De ytliga påverkar skuldrans och armens rörelser. Hit hör kappmuskeln och breda ryggmuskeln.

Bröstkorgens muskler Bröstkorgens muskler delas in i ytliga och djupa muskler. De ytliga är inblandade i armens rörelser. Hit hör stora och lilla bröstmuskeln. De djupa är involverade i andningen, speciellt inandningen. Utandningen sker med hjälp av bröstkorgens töjbarhet. Till de djupa musklerna hör interkostalmusklerna och mellangärdet. Mellangärdet, som är en muskelplatta, skiljer brösthålan från bukhålan.

Bäckenets muskler I bäckenet finns en muskelplatta som kallas bäckenbotten. Den förhindrar att bäckenets inre organ pressas nedåt vid ökat tryck i buken. Det finns även ringformade muskler som omsluter ändtarmen och urinröret, de kallas för slutarmuskler.

Höftens muskler Höftens muskler är kraftiga och bidrar framförallt till stabilitet.

Armarnas och benens musklerDessa muskelgrupper har var sina bestämda uppgifter. Den muskelgrupp som böjer ett knä kallas böjare, och den som sträcker kallas sträckare. Dessa samarbetar och gör att rörelserna blir balanserade och mjuka

Av Anna Håkansson - 3 september 2012 13:53

Rörelseapparaten:

Rörelseapparaten är en gemensam benämning på muskler, senor, ligament, ben och leder. Till rörelseapparaten räknas skelettsystemet och förbindelser mellan benen och muskelsystemet. Skelettet ska hålla kroppen upprätt. Det har också en stödjande och skyddande funktion och bildar hävstänger för muskulaturen. Skelettet är kroppens viktigaste depå för kalcium och fosfor. Det finns kompakt benvävnad och spongiös (svampaktig) benvävnad. I den svampaktiga benvävnaden finns benmärg. Benmärgen kan antingen vara röd eller gul. I den röda benmärgen bildas röda blodkroppar. Man kan urskilja fyra olika typer av ben: *Rörben (extremiteternas långa ben) *Korta ben (t.ex. hand- och fotleder, ryggkotor) *Platta ben (många av skallens ben) *Lufthaltiga ben (en del av skallens ben). Ryggraden bär upp huvudet och ger stadga och stöd till bålen som är uppbyggd av 33 eller 34 kotor: 7 halskotor, 12 bröstkotor, 5 ländkotor, 5 sammanvuxna korskotor som bildar korsbenet och 4-5 svanskotor vilka i medelåldern växer samman till svansbenet. En kota består av kotkropp, kotbåge och olika utskott. Mellan kotorna finns ett mellankotshål som släpper igenom ryggmärgsnerverna. Mellan kotkropparna finns diskar (skivor) av fjädrande brosk som underlättar ryggradens rörelser.Halskotan som bär upp huvudet kallas atlas.

Bröstkorgen Bröstkorgen består av revben, revbensbrosk, bröstben och bröstkotor. Bröstkorgen skyddar hjärta och lungor.Det finns tolv par revben som baktill har ledförbindelse med var sin bröstkota. De 7 översta har direkt broskförbindelse med bröstbenet. De 8: e, 9: e och 10: e revbenens brosk är förbundna med varandra och med 7: e revbensbrosket, och når indirekt bröstbenet. De två nedersta revbenen slutar fritt i bålväggen. Bröstbenet har liknats med ett kort romerskt svärd med spetsen riktad nedåt.

Övre extremiteternas skelett delas in i skuldergördelns, överarmens, underarmens och handens skelett.

Skuldergördelns skelett består av nyckelbenet och skulderbladet. Nyckelbenet är ett svagt S-formigt, böjt rörben, som framtill ledar mot bröstbenets övre del och baktill mot skulderbladet. Skulderbladet ligger på baksidan av bröstkorgen och ingår tillsammans med överarmsbenet i axelleden. Axelledens ledkapsel och ledband är ganska slappa, och ledpannan är inte så djup. Ledhuvudet kan därför ganska lätt glida ur ledpannan. Man säger att leden luxerar, eller hoppar ur. För att göra den stabil omges den av kraftiga muskler.

Överarmens skelett består av ett enda ben, överarmsbenet. Den övre änden är sfärisk rundad och ledar mot skulderbladets yttre vinkel. Benets nedre ände bildar en av armbågsledens ledytor.

Underarmens skelett bildas av armbågsbenet och strålbenet, vilka båda är rörben. Armbågsbenet ärförbundet med överarmsbenet via en gångjärnsled, armbågsleden. Strålbenet är förbundet med överarmsbenet genom en kulled, och med armbågsbenet genom två vridleder, en vid armbågen och en vid handleden.Armbågsleden innehåller ledytor från tre ben: överarmsbenet, armbågsbenet och strålbenet. Ledytorna passar väl ihop vilket gör leden mycket stabil. Ledband gör stabiliteten ännu bättre.

Handens skelett Handleden kallar man leden mellan strålbenet, armbågsbenet och handloven. Handloven består av åtta små, oregelbundet formade ben som hålls ihop av starka ledband. Benen ligger ordnade i två rader. Egentligen består handleden av två leder, en övre och en nedre led. Den övre består av leden mellan strålbenet, armbågsbenet och den första raden av handlovsben. Den nedre handleden är leden mellan de båda raderna av handlovsben. Handleden kan röras framåt, bakåt och i sidled. Mellanhanden har fem ben som leder mot respektive finger. Dessa kallas falanger: grundfalang, mellanfalang och ändfalang. Fingrarnas namn är tumme, pekfinger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Fingrarnas leder är av typen gångjärnsleder. Dessa leder kan man bara böja och sträcka. Tummens basled är ett undantag. Den kallas sadelled och kan röras i två plan. Leden stabiliseras av kraftiga ledband.

Nedre extremitetens skelett delas in i bäckengördelns, lårets, underbenets och fotens skelett.

Bäckenet är uppbyggt av korsbenet och två höftben. Tillsammans bildar de en ring som skyddar bland annat urinblåsan och delar av tarmen. Benringen kallas för bäckenet. Framtill går höftbenen samman i den s.k blygdbensfogen, symfysen. Baktill förenas höftbenen och korsbenet i de båda sakroiliakalederna. För att underlätta graviditet och förlossning är kvinnans bäcken bredare än mannens.

Lårbenet utgör ett enda ben, det är kroppens längsta ben. Den övre delen kallas huvudet och är genom en smalare del förenad med knäleden. Lårbenets nedre del bildar knäledens övre del.

Underbenets skelett består av två ben. Innerst det kraftigare skenbenet, ytterst det smäckrare vadbenet. Skenbenet bildar upptill knäledens nedre del. Nedtill bildar skenbenet och vadbenet fotledens övre del. Knäleden är kroppens största och mest komplicerade led. Knäledens ytor bildas av lårbenets nedre del, som har två ledytor, och skenbenets övre del. Framåt avgränsas leden av knäskålsbenet som ligger i lårmuskelns sena och skyddar leden. Eftersom ledhuvudet och ledpannan passar dåligt ihop finns det ett behov av något som stabiliserar leden. Det finns två halvmånformade ledskivor av brosk instuckna mellan ledytorna. Dessa skivor kallas menisker. Menisken kan skadas om man vrider knäet kraftigt. Leden förstärks även av flera ledband som kallas korsband. De går inuti leden och är mycket strama. På sidorna av ledkapseln finns andra strama ledband som kallas kollateralligament.Knäleden kallas spiralled och är en variant av gångjärnsled. Den kan sträckas och böjas.

Fotens skelett bildas av fotrotens, mellanfotens och tårnas ben. I vristen finns två leder: övre och nedre språngbensleden. Den övre kan böjas och sträckas. Leden är en s.k gångjärnsled. Under språngbenet ligger fotens största ben, hälbenet. Mellanfotsbenen är fem till antalet. Tårna har vardera tre ben, utom stortån som har två. Skallen har totalt 29 ben. Dessa är praktiskt taget orörligt förenade med varandra, utom underkäksbenet. Skallen omsluter och skyddar hjärnan. Den främre, nedre delen, kallas ansiktsskelett och är skydd och stöd för de i ansiktet belägna inälvorna, t.ex i näshålan. Hjärnskålsskelettet består av åtta ben: pannbenet, nackbenet, kilbenet, silbenet, två tinningben och två hjässben.Ansiktsskelettet består av två okben, två näsben, två tårben, ett plogben, två överkäksben och ett underkäksben. Ansiktsskelettet skyddar ögonen, munhålan och näshålan. Dessutom ger det skydd åt luktens och smakens sinnesorgan.

Leder och fogar Skelettbenens förbindelse delas in i fogar och leder. Lederna har fria ledytor, fogarnas sammanfogade ytor förbinds av vävnadsmassa. Fogar I fogarna förbinds benändarna av brosk eller bindväv. Mellan skallens ben finns bindvävsfogar, suturer eller sömmar. I broskfogen utgörs förbindelsen av hyalint brosk eller trådbrosk. Det senare kallas också för symfys. Leder I en led kan benen röra sig i förhållande till varandra vilket gör att hela kroppen kan röra sig. I leden ingår två eller flera skelettdelar. För att leden ska fungera bra har ledbrosket stor betydelse. I leden möts två eller flera ben. Av ledytorna, som är klädda med brosk, är den ena konvex (ledhuvud) medan den andra är konkav (ledpanna). Brosket är hårt och glatt och gör att ytorna tål slitage och lätt kan glida mot varandra. För att ytterligare minska friktionen finns en liten mängd ledvätska mellan ledpannan och ledhuvudet. Ledvätskan förser ledbrosket med syre och näringsämnen.

Runt leden finns en ledkapsel, i den avsöndras ledvätskan som fungerar som smörjvätska åt leden. Ledkapseln är förstärkt på några ställen av ledband eller ligament. Ledbanden förhindrar onormala rörelser i leden. I knäleden finns de två halvmånsformiga meniskerna. Dessa utjämnar vissa formskillnader hos ledytorna. Lederna ser olika ut, och fungerar på olika sätt. Man kan skilja mellan: *Kulleder, t.ex höftleden och axelleden som kan röras åt alla håll. *Tvåaxlade leder, t.ex handleden och tummens basled. Handleden kan böjas framåt, bakåt och i sidled. *Gångjärnsled, t.ex armbågsleden och fingrarnas leder. Gångjärnsleden tillåter böjning eller sträckning vilket kan jämföras med ett gångjärn på en dörr. *Vridled, t.ex lederna mellan strålbenet och armbågsbenet.I en vridled tillåts rörelse i ett plan så att benet vrider sig kring sin längdaxel.

Av Anna Håkansson - 28 augusti 2012 15:25

Samlevnad: Är när människor lever tillsammans. Begreppet används ofta om parförhållanden men inte i första hand med tanke på sexualitet utan snarare med åtanke om samarbete och hänsynstagande. Samlevnad kan innebära att man delar bostad eller har egna bostäder.

Sambo:Är en form av samlevnad där ett ogift par stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll". Sambo är benämningen på den person som man är sammanboende med. Samboförhållanden är mycket vanliga i Sverige. Att vara sambo är i Sverige inget civilstånd i juridisk mening. Enligt sambolagen som instiftades 1987, är efterlevande sambo dödsbodelägare men saknar arvsrätt. När ett samboförhållande upphör ska viss egendom, så kallad samboegendom , delas mellan samborna. Förenklat så ska samboegendomen delas lika sedan skulder räknats av. Ett samboförhållande upphör: *om samborna eller någon av dem ingår  äktenskap, *om samborna flyttar isär eller *om någon av samborna avlider. Ett samboförhållande ska också anses upphöra om en sambo ansöker om förordnande av bodelningsförättaren enligt 26 § eller om rätt att få bo kvar i bostaden enligt 28 § eller om en sambo väcker talan om övertagande av bostad enligt 22. Samboegendom är sambors gemensamma bostad och bohag, om egendomen förvärvats för gemensam användning. Undantag görs för det ena sambon fått i gåva, arv eller erhållit genom testamente med villkor att egendomen ska vara mottagarens enskilda egendom. Med gemensamt bohag menas möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Bil eller egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål är dock inte samboegendom. Genom ett så kallat samboavtal kan samborna avtala att viss egendom inte ska ingå i bodelningen eller till och med att bodelning inte ska ske. Avtalet skall upprättas skriftligen och undertecknas av samborna. Både samkönade sambor och olikkönade sambor omfattas av sambolagen.

Särbo: Två personer som har ett nära förhållande till varandra, oftast ett kärleksförhållande, men inte bor i samma hushåll.

Förlovad: Är ett tillkännagivande av att en parrelation avser att leda till äktenskap eller registrerat partnerskap Efter att ena partnern friat till den andre, och denne svarat ja, är paret förlovade fram till dess att vigseln eller registreringen har fullbordats. Av tradition växlar man vid förlovning förlovningsringar. Förlovning hette i äldre tid trolovning, då den tidigare inte hade funktion som försteg till äktenskapet. Namnet trolovning är det som användes i juridiska texter om förlovningar så länge dessa hade juridisk bäring. I skrift förekommer ordet förlovning första gången 1739, kort efter att trolovningen förlorat sin status som alternativ till giftermål. Då förlovning är inofficiellt till skillnad från äktenskap så finns det inga regler eller åldergränser för förlovning.

Giftemål: Är ett juridiskt och samhälleligt samt ofta ett religiöst och andligt, avtal mellan samlevande personer. Äktenskap kan ingås religiöst eller borgerligt. Grunden för att ingå äktenskap skiljer sig åt mellan olika kulturer

Skilsmässa: Är ett upplösande av ett äktenskap på initiativ av en eller flera av parterna, innan någon av makarna har dött. Skilsmässa är numera enligt svensk rätt det enda giltiga sättet för upplösning av äktenskap om båda makarna är i livet. Äktenskapet upplöses genom dom i tingsrätten. Skilsmässan gäller från den dag domen vinner laga kraft. Ansökan om skilsmässa kan lämnas in gemensamt eller av den ena parten. Någon orsak behöver numera ej i normalfallet anges; endera parten äger samma rätt att utan väsentlig anledning övergiva den andra parten, äktenskapslöfterna till trots. För par som har barn under 16 år krävs sex månaders betänketid innan skilsmässa beviljas. Om bara den ena parten vill skiljas gäller också betänketid. I samband med skilsmässa brukar bodelning aktualiseras. Föreligger inget äktenskapsförord kan det göra separationen än mer smärtsam.

Homosexuell:Sexuell attraktion eller kärlek till en person av samma kön. Fram till 1934 kunde homosexuella samlag i Sverige bestraffas med straffarbete i högst två år. Straffbestämmelsen togs bort 1934, men en fullständig avkriminalisering av homosexuella handlingar skedde inte förrän 1944. Sedan betraktades homosexualitet istället som en sjukdom fram till 1979.Vissa av världens länder tillåter samkönat äktenskap eller registrerat partnerskap. Många homosexuella beskriver det som svårt att berätta att man är homosexuell för sin omgivning, främst med tanke på vad omgivningen ska tycka. Samtidigt upplevs processen nödvändig för att man ska kunna leva ärligt med sig själv. Många möter dock förstående föräldrar, anhöriga och kamrater. I Sverige kan sedan den 1 maj 2009 två personer av samma kön ingå äktenskap.1993 ansåg 4 procent av männen och 2 procent av kvinnorna sig vara homosexuella

Heterosexuell: Personen känner attraktion till det motsatta könet.

Bisexuell: Personen känner sexuell och emotionell dragning till personer av båda könen. En del bisexuella har sexuella relationer med personer oavsett kön, men blir bara kära i personer av ett visst kön. För andra kan det vara tvärtom.

Transvestiter: Är en person som har behov av att klä sig och agera som ett annat kön. Hur ofta och i vilka sammanhang en transvestit klär om skiftar mycket, ofta beroende på social situation och personlighet. Vissa klär bara om hemma, i hemlighet, medan andra går klädda i det motsatta könets kläder flera gånger i veckan. Om en transvestit själv uppfattar sig som det kön han/hon är klädd som skiftar också. Internationella undersökningar gör gällande att 2-20% av den manliga delen av befolkningen är transvestiter.

Asexualitet:Innebär att man inte känner sig sexuellt attraherad av andra. En asexuell person kan ingå sexuella relationer medan en person i celibat frivilligt väljer att avstå från sexuella relationer. Skillnaden ligger i personens förmåga att känna sexuell attraktion. Asexualitet har ingenting med personens sexdrift att göra. En asexuell person kan bli sexuellt upphetsad utan att känna sig attraherad eller vilja ha sexuellt umgänge. En svart ring på höger långfinger används ofta som en symbol för att visa sin asexualitet.

Fetischism:  Innebär sexuell åtrå till ett föremål eller en kroppsdel som vanligen inte uppfattas som upphetsande, och har i strikt mening inte med identifikation med föremålet eller rollekar att göra. Fetischism betraktas som en mild psykisk avvikelse, eftersom endast den enskilde själv påverkas direkt av den. Fetischism handlar inte om mode eller estetik och påverkas inte av huruvida ett visst skönhetsideal funnits under en viss tid

Skapa flashcards