Senaste inläggen

Av Anna Håkansson - 10 maj 2012 16:51

Tror du det är nån skillnad på män och kvinnors otrohet?


Kan man skylla otrohet på One-night-stand?


Vilket kön är mest benägna att vara otrogna?


Accepterar du otrohet, kan du förlåta otrohet?


Varför tror du att folk är otrogna?


Har du själv varit otrogen, varför?


Vart går din gräns för otrohet?

Av Anna Håkansson - 10 maj 2012 16:48

Varför är man otrogen?
I en ordbok förklaras otrohet så här: "att icke vara trogen, att bryta den trohet som man är pliktig att visa någon". Men i verkligheten är det svårare att definiera vad otrohet betyder. Alla har sin egen idé om vad otrohet är och var gränsen för otrohet går. För vissa räcker det med att ens partner tänker på en annan. En del drar gränsen vid en kyss, medan andra drar gränsen vid sexuellt umgänge, men även där kan det finnas olika definitioner. Gränserna för otrohet kan även variera från förhållande till förhållande. I en del förhållanden kan man komma överens om att man får träffa andra, medan man i andra förhållanden inte ens vill se sin partner med en annan person. Om du själv vet var du tycker att gränsen går för otrohet blir det lättare att prata med din partner. Även om ni är kära och lyckliga i början av förhållandet, och tanken på att någon skulle vilja träffa någon annan känns avlägsen, kan det vara bra att i alla fall ha pratat om hur ni förhåller er till otrohet. Det kan hända vem som helst och även den som aldrig trodde att den skulle vara otrogen kan ändra sig. Berätta för varandra var ni tycker att gränsen går och vad ni skulle göra om ni fick reda på att den andra personen hade gått över den gränsen. Ompröva gärna det ni har bestämt med jämna mellanrum. Fråga om det ni har kommit överens om fortfarande gäller och känns bra. Det finns många olika skäl till att någon är otrogen. Avsluta ett gammalt förhållande: I en del fall beror otroheten på att förhållandet har börjat bli sämre men man vågar inte avsluta det. En del är rädda för att leva ensamma och väljer att avsluta ett förhållande först när man träffat en ny partner. Bekräftelse: Andra söker efter bekräftelse. Förhållandet hemma har kanske blivit slentrianmässigt och man söker sig därför vidare för att få bekräftelse. Förälskelse: Det kan vara så enkelt att man blir förälskad i en annan person och går över gränsen. Hämnd: Om partnern har varit otrogen kan man känna att man får sin hämnd genom att själv vara det. Spänning: Vissa personer känner att de upplever spänning när de är otrogna. Alkohol: Många otroheter sker under påverkan. Alkoholen kan göra att det blir svårare att sätta gränser och säga nej. Sexmissbruk: En del personer kan söka sig tvångsmässigt efter nya sexpartner oavsett man har ett förhållande eller inte.
Det bästa är att prata om det innan det blir ett problem. Berätta om du skulle vilja veta att din partner har varit otrogen. En del vill bara veta om partnern har inlett ett annat förhållande och inte om det bara har varit ett one-night-stand. Det finns inga generella råd att ge. Om du känner att du mår dåligt av det som har hänt bör du prata med en kompis eller en kurator först. Tillsammans kan ni fundera över om du bör berätta vad som har hänt eller inte. Det är bra att fundera på om du vill berätta bara för att lätta ditt eget dåliga samvete och om det i så fall är till godo för den partner som du har varit otrogen mot. Det är aldrig roligt att få veta att ens partner har varit otrogen. För många kommer det som en chock. Beskedet kan vara svårt även om du har haft misstankar. Det är viktigt att du tar dig tid och tänker igenom hur du vill göra. Många som har varit otrogna ångrar sig och vill ha en ny chans. Det är upp till dig att känna om du orkar med det eller inte. Att lägga skulden på sig själv är också vanligt. Tankar som: "om jag bara hade varit hemma oftare", "om jag bara hade sagt att jag älskade henne/honom oftare" eller "om jag bara hade varit lite intressantare", kan göra att det känns ännu svårare. Försök prata med vänner som har varit med om samma sak. Stötta varandra. Om du mår väldigt dåligt kan det hjälpa att prata med en psykolog.

Av Anna Håkansson - 8 maj 2012 16:36

Avundsjuka
eller
missunnsamhet
är en varaktig känsla där den enskilde har negativa tankar,
känslor av otrygghet, rädsla, och ångest över en förväntad
förlust av något den värderar, särskilt i förhållande till ett
mänskligt samband. Avundsjuka består ofta av en kombination av
frambringade känslor som ilska, sorg och avsky. Den ska inte
förväxlas med avund. Avundsjuka är en välbekant upplevelse i
mänskliga relationer. Det har observerats hos fem månaders gamla
spädbarn och äldre. Vissa hävdar att avundsjuka finns i varje
kultur medan andra menar att avundsjuka är ett kulturspecifikt
fenomen. Känslan av avundsjuka är vanligen förstärkt som en serie
särskilt starka känslor, och konstruerad som en universell mänsklig
erfarenhet. När det gröna monstret dyker upp är eländet
garanterat inte långt borta. Avundsjukan är nämligen en otrevlig
best. Den äter upp dig, tuggar ordentligt och spottar sedan ut dig –
och efter det tycker du ännu mer synd om dig själv än du gjorde
innan. Tyvärr kommer avundsjukan ofta smygande utan att man märker
det. Först är du kanske glad att din bästa kompis har en underbar
ny pojkvän (du önskar kanske till och med att ditt eget liv var
lika fullt av kärlek). Men det är lätt för avundsjukan att
förvrida de positiva tankarna så att du i hemlighet hoppas att de
ska göra slut. Om avundsjukan kommer smygande ska du börja med att
fråga dig själv varför. Skvaller bakom ryggen, utfrysning och
förminskande kommentarer. När avundsgiftet väl har trängt in i en
arbetsgrupp kan det ta sig många uttryck. Det handlar om beteenden
som kanske inte alltid förknippas med avundsjuka och som i vissa
fall går att likna vid ren vuxenmobbning. All avund är heller inte
av ondo. Det finns stimulerande och konkurrerande avund som kan
sporra oss och hjälpa oss att lära känna oss själva lite bättre
och nå våra mål. Det är först när avunden blir missunnsam och
destruktiv som den ställer till problem. I sina värsta former kan
den försämra eller till och med helt förstöra en relation.

Så hanterar du din egen
avundsjuka:

  • Sluta jämför dig med andra.
    Jämför dig med dig själv och din egen utveckling.

  • Börja acceptera att människor är
    olika och att livet inte alltid är rättvist.

  • Utveckla din förmåga till
    tacksamhet och var nöjd med det du har.

  • I stället för att visa förakt –
    träna på att ge beröm åt den du avundas.

  • Identifiera vad den inre brist avunden är ett tecken på och
    använd den kunskapen för att nå egna mål.

Så hanterar du andras avundsjuka:

  • Observera vad som händer, så att
    du har underlag för att upptäcka avundsjukan.

  • Ta hjälp av ditt nätverk. Sök
    stöd hos chefen eller vänner och familj.

  • ”Fetta in fjädrarna” eller
    skaffa en mental skyddsdräkt så att elaka kommentarer lättare
    rinner av dig. Det gör du bäst genom ökad kunskap om avundens
    väsen och dess uttryck.

  • Acceptera och försök vara glad
    över att du har avundsvärda egenskaper.

  • Om läget är riktigt allvarligt, sök
    professionellt stöd, till exempel hos en terapeut.

Av Anna Håkansson - 8 maj 2012 16:34

Några små frågor...

Är det nån skillnad på män och kvinnors svartsjuka? Hanterar vi det olika, på vilket sätt? Vilket kön tror du är mest svartsjuka?


 
 
Är det skillnad på manlig/kvinnlig avundssjuka? Vad blir du avundssjuk på? Vad tror du är vanligast att bli avundsjuk? Är kvinnor mer avundsjuka än män??

Av Anna Håkansson - 6 maj 2012 22:19

Boktips; Svartsjukeakuten – Elizabeth Gummesson

Av Anna Håkansson - 6 maj 2012 22:17

Svartsjuka:

är en känsla som innebär oro för en rival, särskilt när det gäller betuttning. Psykologin hävdar att känslan kan komma ur gamla barndomsminnen. Som att bli helt eller delvis övergiven, till fördel för ett syskon tex. dålig självkänsla spelar en stor roll i sammanhanget. Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått.Enligt en dansk psykoterapeut härrör svartsjuka till en känsla av otillräcklighet eller att känna sig utanför. Det enda botemedlet är självaktning. Män och kvinnor är lika ofta svartsjuka, men deras svartsjuka tar sig olika uttryck. Hos många män är svartsjukan ofta starkt inriktad på det sexuella beteendet, rädslan att kvinnan har samlag med en annan man. Dock är det långt ifrån alla män som delar dessa tankar inom ämnet. Vissa män har bekymmer kring om kvinnan känner starkare känslor för en annan man. Starkt svartsjuka män har svårt att ens frivilligt överlämna sin kvinna till en manlig läkare, psykolog, eller för all del en nära vän till dem båda. Många kvinnors svartsjuka inriktar sig på männens beteende, känslor eller förande av resurser till en annan kvinna. Självfallet finns det kvinnor som oroar sig över männens sexuella beteende med, det vill säga om mannen kommer tillföra otrohet och ha samlag med någon annan. Detta är dock inte alls lika vanliga tankar för kvinnor som för män.



De flesta människor är någon gång i sitt liv svartsjuka. Svartsjuka är en stark och obehaglig känsloreaktion. Den består i förtvivlan och ilska över att någon annan blir föremål för intresse, omsorg och kärlek från en person vars huvudintre...sse man själv vill vara föremål för. Oftast uppstår svartsjuka i parrelationer men den kan färga även andra relationer. Svartsjuka är inte en psykiatrisk diagnos och inte heller föremål för psykiatrisk forskning, därför beskrivs svartsjuka generellt här. Svartsjukan kan naturligtvis vara befogad, som en reaktion på att man faktiskt blivit bedragen eller bortvald. Men många lider av svartsjuka som inte är befogad och som resulterar i stort lidande, både för den som är svartsjuk och för hans/hennes omgivning. Obefogad svartsjuka bottnar i rädsla för att bli bedragen, lämnad eller åsidosatt. Men många vittnar också om en stark skräck för att bli lurad och förd bakom ljuset. Rädslan föder i sin tur ofta en påtaglig ilska som riktas såväl mot den egna partnern som mot de personer man uppfattar som rivaler. En person som är svartsjuk är hela tiden på sin vakt och letar efter tecken som tyder på att det han/hon är rädd för ska inträffa. Den förhöjda misstänksamheten resulterar ofta i att information tolkas på ett överdrivet eller felaktigt sätt. Ett leende, en blick, vanligt konverserande misstolkas ofta som uttryck för attraktion eller särskilt intresse. Ständiga utfrågningar av partnern är vanligt och den svartsjuke letar intensivt efter motsägelsefulla data i redogörelserna. Det är väldigt vanligt med kontroller av telefonsamtal, sms, mail, det förekommer även att den svartsjuke skuggar sin partner. Svartsjuka består alltså av stark rädsla och ilska, överdriven misstänksamhet och kontrollbeteende. Detta blir ofta mycket smärtsamt både för den svartsjuke och hans eller hennes omgivning. Svartsjukereaktioner kan läras in tidigt i livet. Om nära och viktiga relationer har varit oförutsägbara och otrygga kan det fylla en funktion att vara misstänksam och på sin vakt. Misstänksamheten riskerar sedan att färga relationer även senare i livet - även då den inte är befogad. I förlängningen kan ett destruktivt svartsjukemönster uppstå. Ofta upplever den svartsjuke att han eller hon inte är värd att älskas och har av den anledningen svårt att lita på att partnern önskar stanna i förhållandet på sikt. Detta kan resultera i en ständig rädsla för att bli lämnad och därmed överdrivet kontrollerande och starka svartsjukereaktioner. De kortsiktiga konsekvenserna av svartsjukebeteende är ofta lindrad oro och ångest. Att kontrollera och upptäcka att ens misstankar inte bekräftas eller att få kärleksfulla försäkringar från sin partner är självfallet lugnande och befriande för den svartsjuke. På längre sikt är dock svartsjukemönstret allt som oftast destruktivt, både för personen själv och för relationen. Det första steget ur destruktiv svartsjuka är att komma till insikt om att problemet ligger hos en själv. Att förstå att svartsjukan är överdriven och ett problem man måste ta itu med. Man bör involvera sin partner, för i de flesta fall kommer man att behöva hans/hennes hjälp och stöd. Nästa steg är att kartlägga svartsjukan. Med ökad kunskap och medvetenhet om svartsjukan är nästa steg att förändra sitt beteende, framför allt att stegvis minska antalet kontrollhandlingar. Att förändra beteenden är svårt, särskilt om beteendet ger en kortsiktig lindring av obehag. Utmaningen blir därför att hitta alternativ till kontrollerna: Vad kan man göra istället för att agera på känslan? Ett sätt att angripa problemet är att medvetet utsätta sig för situationer som utlöser svartsjuka och impulser till kontrollbeteende och sedan låta bli att kontrollera. Gör man det kommer obehaget att stiga för att sedan, efter en stund, minska. Målet med en sådan övning är att uppleva att obehaget sjunker utan att man gör kontrollen. Upplevelsen kan bryta kopplingen mellan kontrollbeteendet och ångestlindringen. Man kan på så sätt undvika att styras av oberättigade känslor och kontrollbehov. Partnern kan hjälpa genom att inte ge försäkringar. Det krävs upprepning, hängivenhet och ibland professionellt stöd för att lyckas.

Av Anna Håkansson - 6 maj 2012 22:15


Tjuvstartar veckans ämne/tema:
Denna veckan: Svartsjuka/Avundssjuka, Otrohet

Inte många veckor kvar på temat "Känslor" nu.
  9. Primär/sekundär känsla
...  10. Reglera känslor - syftet
  11. Forts reglera känslor
  12. Har djur känslor?
  13. Årstidskänslor. Utvärdering

Nu går vi in på Svartsjuka/avundssjuka/otrohet

Av Anna Håkansson - 2 maj 2012 22:00

Skamkänsla är
en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra,
vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om
föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har
gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik
och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens.
Skuldkänslor har istället sin grund i att svika sitt eget samvete
och är en fråga om moral. Till skillnad från samvetets utveckling,
uppkommer förmågan att känna skam när barnet under fasen
konfronteras med att inte lyckas vara självständig eller klara av
vad de vuxna förväntar sig. Under samma fas finns det också hos
barnet en drivkraft att testa sin förmåga med initiativ och en
övertro till sina förmågor. De första skamkänslorna uppkommer
när barnet inser att det inte räckte till, att det gjort bort sig.
Skamkänslor, oavsett ålder, inträffar när personen konfronteras
med att något som den gjort eller sagt, ett tillkortakommande, eller
något personlighetsdrag, inte lever upp till idealjaget. Skamkänslor
kan också uppstå vid en personlig kris som uppstått på grund av
personens egna misslyckande, eller för att personen brutit mot ett
tabu. Ofta uppstår skamkänslan i mötet med andra människor, vilka
man antar ser ens person eller handling på samma sätt. Skamkänslan
kan hanteras med olika försvarsmekanismer, och fysiskt ge sig till
känna genom rodnad, att undvika blickar, gå med sänkt huvud,
ångest med mera. Beroende på hur omgivningen egentligen ser på det
personen själv skäms för, kan omgivningen reagera med
skandalisering, utfrysning, öppen avsky, likgiltighet, acceptans,
eller med humor. För att skamingivande situationer ska uppkomma
krävs att personen antingen har dålig självkontroll eller är
omedveten om sitt idealjag och handlar oreflekterat. Människor som
upprepade gånger utsätter sig för situationer som leder till
skamkänslor och samtidigt idkar självkritik, har ett
självdestruktivt och straffsökande beteende, eftersom skamkänslor
sänker självkänslan.

Skapa flashcards