Depression/Nedstämdhet:Är en psykisk störning som, med psykiatrisk terminologi, ingår i de affektiva störningarna. Vid en depression lider den drabbade av en sänkning av det allmänna stämningsläget och bär på en känsla av sorg. Ofta känns livet meningslöst och man ser ingen väg ut ur mörkret. Fenomenet har berörts i litteraturen sedan flera tusen år, ofta under beteckningen melankoli, som idag betecknar en svår form av depression. Depression kan utlösas av psykiska  faktorer, eller uppstå som ett symptom på en annan kroppslig sjukdom (organisk psykisk störning) eller biverkning av droger eller läkemedel (drogutlöst psykisk störning). Styrkan på nedstämdheten kan variera under dygnet; ofta är depressionen värst på morgonen och det är vanligt att personen vaknar tidigare än vanligt. Nedstämdheten kan yttra sig i att personen gråter ofta, blir mer apatisk och psykomotoriskt hämmad. Dock kan depressionen också yttra sig mycket individuellt, att personen blir irriterad eller aggressiv, får psykomotorisk agitation, börjar dricka mer alkohol än annars, eller att neurotiska drag förstärks. Vanligast är att personer med depression förlorar aptiten, blir pessimistisk till självmordsbenägen, får drag av självskadebeteende, får omotiverade skuldkänslor, lägre självförtroende, minskat libido, och koncentrationssvårigheter. För att i medicinsk bemärkelse klassificeras som en depression måste tillståndet ha varat under minst ett par veckor. Människor som lider av depression har ofta andra fysiska och psykiska sjukdomar. Andelen personer som lider av depression stiger, och svårighetsgraden ökar, av fattigdom och sociala problem. Depression/nedstämdhet klassificeras efter svårighetsgrad, orsak, och efter varaktighet Mild depression, med eller utan somatiska syndrom (viktförändring, psykomotorisk hämning, sömnstörning, minskad aptit). Egentlig depression, under vilket personen vanligen har svårt att genomföra de vardagliga aktiviteterna på grund av stämningsläget. Symtomen är allvarligare och fler än vid mild depression.. Melankoli, riktigt svår egentlig depression, är i strikt mening inte en diagnos. Psykotisk depression eller reaktiv depressiv psykos, en svår och ihållande depression som med tiden uppvisar psykosens positiva symtom (hallucinationer, vanföreställningar och tankestörningar). Ibland övergår den psykomotoriska hämningen till stupor. Varför depressioner uppkommer är inte helt klarlagt. Det finns många olika faktorer som ibland utlöser en depression, vilket kallas stress-sårbarhetsmodellen. Några av dessa kan vara stress, förlossning, pubertet, ensamhet eller som biverkning av en sjukdom eller medicinering. Det allvarligaste kan även vara sorgsen kärlek. Sociala eller livsomständigheter som det är svårt att psykiskt hantera, brukar ofta rapporteras av patienten. Depression är en av de stora folksjukdomarna och drabbar människor i alla åldrar. Minst 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män kommer någon gång i livet att få en behandlingskrävande depression. Dock kan siffrorna variera mellan olika undersökningar beroende på hur man avgränsar det som man kallar depression. Depression kan behandlas med mediciner. Huvudsakligen i kombination med kognitiv behandling. Det är viktigt att påpeka att vi allvarligare fall av depressioner ökar suicidrisken vid insättande av läkemedel, särskilt hos patienter som varit mycket hämmade av sin depression. Hämningar släpper innan läkemedlet gett någon effekt på depressionen som vanligast tar cirka två veckor

Ångest/Oro: Är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara. Ångest kan vara en sinnesstämning eller ingå som delsymtom i en psykisk störning, t.ex ångeststörning, depression eller psykos. Det kan, om det är situationsutlöst, också vara normalt. Ångesten yttrar sig fysiskt på samma sätt som rädsla och oro, darrningar, muskelspänningar, påverkat andningsmönster, svettningar, blekhet, vidgning av pupillerna, yrsel och svimningskänslor. Dessa kan alltså vara helt normala, men de kan också vara symptom på kroppslig anspänning beroende på t ex stress, och bero på ångest. Under ångesten är personen vaksam, misstänksam och spänd på samma sätt som vid flykt-kamprespons. Stark eller mycket långvarig ångest kan leda till apati och orkeslöshet, eftersom ångesttillstånd är mycket energikrävande. En känsla av ängslan och stark overklighetskänsla finns ofta i samband med stark ångest. Ångest kan betraktas som en kvardröjd rädsla, en rädsla som inte gått över. Det räknas därför som ett psykiskt problem, eftersom ingenting reellt motiverar sinnesstämningen. Stress är en vanlig orsak och det finns en stor samsjuklighet med både depression och neuros. Eftersom ångest i grunden har en rationell funktion så ligger det i sakens natur att det är svårt att göra sig av med den. Det går inte att bara strunta i den, för i så fall hade det varit alldeles för lätt att strunta även i befogade varningssignaler. Detta betyder emellertid inte alls att det är omöjligt eller omänskligt svårt att bli fri från ångest, det krävs bara metoder som inte alltid verkar självklara. Att förstå vad som faktiskt händer i kroppen är av avgörande betydelse för att slippa ångest. Det handlar inte om en oförklarlig kraft eller en mystisk makt - som det mycket väl kan upplevas som - utan framför allt om en oftast omedveten anspänning. Den yttersta orsaken kan vara (omedvetna) kroppsliga signaler som misstolkas som hotande.

Bipolär sjukdom: Eller manodepressiv sjukdom (även bipolärt syndrom) är en psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigare hypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtom på depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen. Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Många är symtomfria i flera decennier och mellan sjukdomsperioderna (skoven) fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress. Mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år. Ärftlig belastning är den viktigaste riskfaktorn. Bipolär sjukdom är lika vanlig hos män som hos kvinnor men fler kvinnor än män drabbas av unipolära depressioner. Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II, cyklotomi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna. Vissa personer är för det mesta deprimerade men sällan maniska. Andra erfar mestadels mani eller hypomani. Symtomen kan vara få eller många, det är inte lika för alla och typen av symtom och hur allvarliga dessa är kan variera över tiden. Perioderna mellan skoven är i allmänhet symtomfria och personen fungerar normalt trots den kroniska sjukdomen. Sådana friska perioder kan vara i många år och inte alla drabbas av flera skov. Vid en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Lyckorus (eufori) och grandiositet kan snabbt växla till aggressivitet och emotionalitet; minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Sömnbehovet minskar men personen har mer energi och är mycket aktiv. Vanliga tecken är rastlöshet, impulsivitet, tankeflykt, försämrad koncentration och ett jäktat ordflöde. Vårdslöshet och oansvarighet följer försämrat omdöme; den sjuke tar risker, vill leva ut drömmar men handlar bortom sin faktiska förmåga och utan insikt om konsekvenserna. Många blir överdrivet sociala eller sexuellt intimsökande, andra mer påträngande och intoleranta. Sociala gränser försvinner, personen gör bort sig och saknar självkontroll eller visar ingen hänsyn då storhetskänslor gör att denne känner sig "utvald" eller på "särskilt uppdrag". I allvarliga fall uppträder också psykotiska symtom som vanföreställningar och hallucinationer, eller psykomotorisk agitation i sådan grad att personen är obegriplig eller inte går att kommunicera med. Svårigheterna för den sjuke att fungera normalt är markanta. Ett maniskt skov kan pågå i en knapp vecka men också behöva lång sjukhusvård. Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva. På samma gång framträder vanligtvis också negativa tecken på depression. De sjuka är retliga eller otåliga, känner sig kritiserade och motarbetade. Minskat sömnbehov är den pålitligaste indikatorn för sjuklig hypomani. I ett uppvarvat eller rastlöst tillstånd är det svårt för individen att koppla av och att vara stilla; kroppsrörelser kan vara ofrivilliga. Förmågan att fokusera försämras. I ett samtal kan det bli svårt att hålla tråden men även att inte prata för fort eller sluddra. Beteendet förändras. Många blir ovanligt sociala och kärvänliga. De bryter ofta mot normer liksom sina egna regler och vanor, tar större risker - inte sällan också promiskuöst. En överdriven nöjeslust som till exempel kan uttrycka sig i impulshandlingar som ekonomiska och sexuella utsvävningar ökar risken avsevärt för obehagliga konsekvenser. Dessa konsekvenser för personen och omgivningen är definitionsmässigt lindrigare vid en hypomani än vid en mani, men var den exakta gränsen ska dras är en bedömningsfråga: Den avgörande skillnaden mellan mani och hypomani är inte symtomen i sig, som i stort är desamma, utan i stället svårighetsgraden och hur pass mycket individen påverkas. Enstaka hypomana drag är inte problematiska. Sjukdomsbilden framträder när humöret inte går att kontrollera eller är flyktigt och ombytligt med åtföljande symtom på depression. Symtomens svårighetsgrad kan svänga under dagen och även från dag till dag. Personen i ett hypomaniskt skov är så uppenbart olik sitt normala jag att förändringarna i humör och funktion kan observeras av andra, i allmänhet under minst fyra dagar. Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra och förnekar att något är fel fastän närstående känner igen symtomen. Hypomani förknippas med kreaktivitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom. När en person föds med anlag för att utveckla en manodepressiv sjukdom kan någonting som händer i livet utlösa den. Flera faktorer samverkar för att orsaka sjukdomen och påverka förloppet men hur den utvecklas varierar mellan individer. Flera gener samverkar förmodligen. Ärftliga faktorer har större betydelse än för andra psykiska sjukdomar, men alltmer tyder på att orsakerna är genetiskt gemensamma. Bipolär sjukdom i sig ärvs inte men det finns genetiska sårbarheter som med tio gånger förhöjer risken för förstagradssläktingar (förälder, barn, syskon) att utveckla sjukdomen, jämfört med personer utan bipolär sjukdom i släkten, eller slumpvis utvalda individer. Den totala livstidsrisken för ett barn till en affektivt sjuk förälder att utveckla en affektiv sjukdom är 24 procent. Om båda föräldrarna är sjuka är livstidsrisken 74 procent. För barn med friska föräldrar är risken 4 procent.  Tvillingstudier har visat att om en tvilling är sjuk så har en enäggstvilling tre gånger högre risk än en tvåäggstvilling att också drabbas. Risken för bipolär sjukdom som kan förklaras av hereditet (ärftlighet) är 80 procent för enäggstvillingar jämfört med 16 procent för tvåäggstvillingar. Den genetiska bilden för bipolär sjukdom är komplex. Det är känt att gener styr viktiga proteiner till hjärnans celler. Störningar och känslighet i det systemet ökar risken att bli sjuk. Händelser i omgivningen som påverkar en persons sårbara system kan då påverka sjukdomens utveckling. I ett biologiskt perspektiv kan också generna själva förändras i sin miljö. Identifieringen av gener som påverkar sjukdomen försvåras av att kombinationen av sådana gener förmodligen varierar mellan familjer. Sannolikt är det många gener som verkar tillsammans och på egen hand kan de bara måttligt påverka sjukdomen. Generna är förmodligen också bara associerade med bipolär sjukdom och återkommande depressioner. De bestämmer inte det slutgiltiga resultatet men ökar sannolikheten för hur sjukdomen senare utvecklas. Det finns ett genetiskt riskområde som tyder på att generna bakom depression och bipolär sjukdom är desamma. Sannolikheten att ha gener inom det området är signifikant större för bipolärt- och depressionssjuka än för normalt friska. En av generna, som har förmåga att slå på eller stänga av andra gener, är hos bipolära patienter överrepresenterad i den verkställande delen av hjärnan. Den biologiska bilden av vad som händer i hjärnan vid bipolär sjukdom är ofullständig. Att det finns kemiska obalanser i hjärnan är dock bekräftat, behandlingsmedicinerna motverkar bland annat detta. De riktar också in sig på signalsubstanser, en sorts kemiska budbärare som hjärnans nervceller använder för att kommunicera sinsemellan. Dessa inkluderar serotonin, glutaminsyra, noradrenalin och GABA. När dessa förändras påverkas humörsymtomen. Signalsubstanserna kan också fästa sig vid andra celler som då reagerar kemiskt och aktiverar en ny generation "budbärare". För bipolärt sjuka fungerar det här systemet annorlunda, stämningsstabiliserande läkemedel kommer åt detta genom att påverka de nybildade signalsubstanserna. Mediciner kan också påskynda hjärnans egen produktion av kemiska ämnen som hjälper hjärnceller att växa och förenas (en sorts gödning). Möjligen innebär detta också att farmakoligiska behandling skyddar hjärnan. Bipolära tillstånd är starkt förknippade med låga värden av tyreoideahormoner vare sig nivåerna är av den art att de klassas som hypotyeros eller inte. Motsatsen, giftstruma, verkar antingen kunna skjuta upp utbrott av bipolär sjukdom, eller leda till bipolär sjukdom sedan den behandlats. Känsligheten är i allmänhet större i sjukdomens tidiga skede. Ett tidigt varningstecken är plötsliga depressioner i tonåren; eller personlighetsproblem och missbruk eller kriminalitet som varierar över tiden. Med ålder tycks sjukdomen påverkas mindre av miljön. Skoven uppträder då spontant och utan synbar orsak. När sjukdomen har debuterat eller skoven väl har kommit i gång tycks den ha ett eget liv som kontrolleras av psykologiska eller biologiska processer och håller den aktiv. Diagnosen baseras på personens anamnes och observationer av psykiater eller psykolog  tillsammans med annan vårdprofessionell eller närstående Undersökningen genomförs på en öppen psykiatrisk mottagning om patienten inte är en fara för sig själv eller andra. Sjukdomen kan inte ännu bekräftas genom till exempel blodanalyser. Bipolär sjukdom går inte att bota men med rätt behandling är prognosen god: Psykiatrin använder flera typer av läkemedel för att hindra nya episoder eller förlänga tiden tills de uppstår. Akut behandling ges vid pågående skov. Samtalsstöd och psykoterapi är ofta aktuellt i kombination med medicinering. Självhjälp kan vara stressminskande metoder och god kost samt motion. Den farmakologisk behandlingen vid bipolär sjukdom är nästan alltid livslång och pågår även under symtomfria perioder. I kombination med medicinering används psykoterapi – som kognitiv beteendeterapi- för att hjälpa den sjuke att hantera svängningarna i humöret. Obehandlad bipolär sjukdom kan vara handikappande. Skoven tenderar att bli allvarligare med tiden, symtomen blir då svårare att behandla. Förloppet är mer negativt för de som insjuknar innan de är 19 år. Prognosen förutsätter bra behandling och en adekvat diagnos. Obehandlad bipolär sjukdom innebär att patienten förlorar ett antal år i livslängd, som konsekvens av somatiska sjukdomar och självmord. Den uppskattade dödligheten för manodepressiva patienter (bi- och unipolära) är 2,3 gånger högre än den förväntade dödligheten för populationen i övrigt. För detta är självmord den viktigaste enskilda faktorn. Mellan 1-3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. WHO uppskattar att bipolär sjukdom är den sjätte vanligaste orsaken till funktionshinder för personer mellan 15 och 44 år, vilket är åldersgruppen som sjukdomsutbrottet främst förknippas med.

Schizofreni: Är en svår psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen, så svår att det räknas som en psykos. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer. Diagnosen schizofreni baseras på patientens självrapporterade upplevelser, i kombination med obeservationer från psykiatrer eller psykologer. Det finns inget objektivt biologiskttest för schizofreni, även om studier tyder på att genetik och biolemi är viktiga orsaksfaktorer, i kombination med livsomstädnigheter (stress-sårbarhetsmodellen). Personer med diagnosen schizofreni har med hög sannolikhet också andra sjukdomar. Schizofreni kan sägas vara en form av psykossjukdom, där psykosen är funktionell, det vill säga att den framför är psykiskt betingad. Olika somatiska sjukdomar och droger kan ge symtom som är identiska med schizofreni, men klassas då som organisk psykos respektive drogutlöst psykos. Såväl dessa som funktionell schizofreni (icke-organisk eller egentlig schizofreni) förklaras allmänt med stress-sårbarhetsmodellen, vilket innebär att sjukdomsutbrott både har psykiska och biologiska orsaker. Det förekommer att schizofreni i vuxen ålder föregås av någon autismspektrumstörning eller andra problem,och innan en egentlig schizofreni bryter ut har den drabbade ofta en prepsykos, som kan vara under några år. Prepsykosen vid schizofreni är ofta ett långsamt tilltagande tillstånd, som kan yttra sig i apati, misstänksamhet, bisarra beteenden eller uppfattningar, viljelöshet, anhedoni och självvald social isolering. Mellanmänskliga relationer försvåras av den ökande egenarten i verklighetsuppfattningen. Det finns individuella skillnader i prepsykosens uttryck, men med tiden uppkommer de för psykosen kännetecknande symtomen av hallucinationer, vanföreställningar, desorganiserat taleller tillbakadragenhet. Prepsykosens symtom är ofta i samklang med hur schizofrenin kommer att yttra sig: en prepsykos med symtom på misstänksamhet mynnar ut i paranoia, socialt undvikande i negativa symtom, etc. Schizofreni är egentligen ett samlingsnamn för flera diagnoser av psykossjukdomar, vilka sinsemellan inte nödvändigtvis påminner mycket om varandra. Ett huvudtecken på schizofreni är hallucinationer, oftast i form av hörselhallucinationer. Ungefär 65% av dem som lider av schizofreni har hörselhallucinationer, men det förekommer också i tämligen hög grad (5-25%) bland personer som bedöms som psykiskt friska och är därför inte i sig ett belägg för att vare sig ha en psykisk sjukdom eller denna sjukdom. Hallucinationerna blir psykotiska när den som har dem tror att det är sanna sinnesintryck, och detta förklaras med vanföreställningar. Hallucinationerna vid schizofreni är ofta mycket skrämmande för den drabbade, och utgörs i flertalet fall av röster, vilka 1. kommenterar personen, 2. talar om personen till en faktisk eller imaginär tredje part, eller 3. är personens egna röst som uttalar de egna tankarna (tankarna tänks som en monolog). Det är inte ovanligt att personen svarar rösterna (autokommunnikation). Omkring 20% av alla med schizofreni har synhallucinationer (som regel av bisarr art), och omkring 5% har andra typer av hallucinationer. Hallucinationer är därmed mycket utbrett vid schizofreni, om dock inte ett nödvändigt kritierium på denna diagnos. Det finns en hypotes att mentala bilder som normalt uppkommer vid fantasier, är mer levande för personer med schizofreni och att det finns ett samband med detta och med benägenheten att hallucinera. En del personer med schizofreni kan få vanföreställningar om sin identitet, t.ex att de egentligen är en känd, ofta död, person. Oftast bryter schizofrenin ut i åldersintervallet 20-35 år.Hos kvinnor kan den dock bryta ut senare, vid klimakteriet (efter 45), vilket ibland betraktas som en särskild form av sjukdomen; kvinnor insjuknar som regel några år senare än män.Schizofreni betraktas som en kronisk sjukdom, men den kan ibland behandlas framgångsrikt, så att tillståndet aldrig återkommer. Schizofreni är en sjukdom med heterogent ursprung, där flera olika faktorer samverkar för att ge symptombilden. Fokus har legat på glutaminerg, kolinerg, dopaminerg samt serotonerg signalöverföring i hjärnan, samt hur dessa samverkar för att reglera centrala nervsystemets funktion, bland annat inom neuroplasticitet Enligt den så kallade dopaminhypotesen är nivåerna av dopamin förhöjda vid schizofreni och dopaminreceptorernapåverkade, men flera andra ibland överlappande teorier existerar. Schizofreni är sannolikt en störning med komplex ärftlighet, analogt med diabetes eller högt blodtryck. Det är alltså troligt att interaktionen mellan ett flertal gener skapar risk för schizofreni. Detta, kombinerat med olika åsikter om vilka forskningsmetoder som ska användas, eller om hur data från genetisk forskning ska tolkas, har lett till olika uppskattningar av det genetiska inslaget. Vissa forskare uppskattar att schizofreni är ärftligt till stor del, vissa uppskattningar är så höga som 70 %. Att miljön ändå spelar roll är genetiskt visat genom att en enäggstvilling inte nödvändigtvis utvecklar schizofreni om den andra enäggstvillingen i paret gör det. En ny genomgång av tvillingstudier har föreslagit en sannolikhet på 28 % att en enäggstvilling utvecklar schizofreni om den andra redan har det. Olika tvillingstudiers uppskattningar av schizofrenis ärftlighet varierar dock kraftigt; vissa noterbara studier visar på samband så låga som 1,0 %–13,8 % mellan enäggstvillingar, och 1,8 %–4,1 % mellan tvåäggstvillingar. En nyligen utkommen metastudier av studier av genetisk länkning listade sju gener som troligen är inblandade i riskfaktorerna att utveckla schizofreni.Bevisen kommer från forskning som föreslår ett flertal kromosomregioner som överförs till människor som senare får diagnosen schizofreni. Vissa genetiska associationsstudier har visat på ett förhållande till en gen, COMT, som är inblandad i kodningen av det dopaminkatabolitiska enzymet katekol-O-metyltransferas. Detta är speciellt intressant på grund av den kända kopplingen mellan dopamin och psykoser och schizofreni. Livstidsprevalensen för schizofreni är omkring 1%. Förstahandsbehandlingen för schizofreni är oftast antipsykotisk medicin. Inläggning på sjukhus kan förekomma vid svåra perioder.Psykoterapi eller andra former av samtalsterapi kan erbjudas, där (KBT) är den mest vanligt förekommande formen. Det är väldigt svårt att bedöma prognosen för en specifik individ som har drabbats av schizofreni, eftersom behandlingsformer och tillgång till behandling oupphörligen förändras, nya metoder blir tillgängliga och medicinska rekommendationer förändras.

Emotionell personlighetsstörning/Bordeline: Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen resulterar vanligtvis i svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att behålla en stabil självkänsla. Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning. Hos en person med borderline-personlighetsstörning skiftar humöret betydligt snabbare. Intensiva utbrott av ilska kan snabbt avlösas av ångest eller depression inom loppet av en dag, ett par timmar eller till och med ett par minuter. Under dessa utbrott och humörsvängningar kan vissa personer skada sig själva, till exempel genom att skära sig, slå sönder saker, nyttja droger eller alkohol. Personen har kognitiva problem och en störd bild av det egna jaget. Detta leder till många hastiga, och kanske ej så övertänkta beslut om byte av karriär, jobb, sexualitet, vänskap och värderingar. Vissa personer med borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller direkt onda. De kan ofta känna sig missförstådda eller illa behandlade. Känslor av att vara uttråkad, tom inombords och utan uppfattning om vem man egentligen är, är också vanliga. Sådana symtom är som mest påträngande när personen känner sig isolerad, ensam eller utan stöd i det sociala livet. Detta kan resultera i en nästan desperat jakt på att slippa vara ensam. Ironiskt nog är det denna aggressiva "klängighet" vid andra som utlöser de konflikter som får omgivningen att lämna personen. Dock är detta endast en generalisering, då andra personer med borderline istället kan välja att dra sig undan. Personer med borderline har ofta ett mönster av instabila sociala relationer. Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila. Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering. På så sätt kan ett intensivt förhållande, med stor tillit, snabbt uppstå. Men när separation hotar, inbillad eller verklig, kan förtroendet mycket snabbt övergå i ilska eller ett totalt avsägande av relationen. Detta kan förvåna den person som drabbas, eftersom de ofta har svårt att förstå vad personen upplever som ett hot om separering. Denna rädsla för att bli övergiven kan ha att göra med personens svårighet att knyta känslomässiga band med närstående, något som särskilt visar sig då den viktiga personen inte är direkt fysiskt närvarande. Frånvaron av denna närhet skapar en känsla av tomhet, och att vara värdelös. Om personen känner sig övergiven eller sviken kan risk för självmordsförsök eller annat självdestruktivt beteende inträda. En patient med borderline-störning uppvisar ofta ett impulsivt beteende när det gäller pengar, mat och sex. Borderline-störning uppträder ofta tillsammans med andra psykiatriska problem, särskilt bipolära sjukdomar, depression, ADHD, ångestsjukdomar, fobier, missbruk, ätstörningar och andra personlighetsstörningar. Statistik visar att 10-20% av alla borderlinepatienter dör som ett resultat av självmord. Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd. Detta är dock inte det lättaste, eftersom personen ofta har stora svårigheter i nära relationer, vilket sätter stor press på de närstående som ofta blir drabbade av/indragna i personens sinnesstämning, utåtagerande och destruktiva beteende. Borderline personlighetsstörning konstateras tre gånger så ofta hos kvinnor som hos män. Vad det beror på är inte känt. Vissa forskare menar att många män med diagnosen antisocial personlihetstörning egentligen har en borderlinestörning. En särskild form av terapi för behandling av borderlinepatienter, dialektisk beteendeterapi (DBT), Även läkemedelsbehandling är ofta nödvändigt om borderline-störningen är kombinerad med andra psykiatriska eller fysiska tillstånd, som bipolär sjukdom, missbruk eller ätstörningar. Det är då dessa tillstånd som behandlas i främsta rummet. MBT, Mentaliseringbaserad Terapi, är ytterligare en psykologisk behandlingsmetod vid borderline personlighetsstörning. Precis som i DBT så kombineras individuell terapi och gruppterapi. MBT baseras på teori om mentalisering, anknytningsterori och modern psykodynamisk teori. Mentalisering är en psykologisk process som rymmer empati med andra men också empati med sig själv. Dvs att vara nyfiken på och medveten om sina egna tankar, känslor och intentioner samtidigt som man förhåller sig till andras tankar, känslor och intentioner. I MBT tänker man sig att ett problem vid borderline personlighetsstörning är att förmågan att på ett konstruktivt sätt förstå sig själv och andra blir nedsatt då man är utsatt för känslomässig stress. Detsamma gäller förstås friska personer men de har högre tröskel för sammanbrott i mentaliseringen. De olika behandlingsformerna måste individanpassas för att personen ska kunna leva ett värdigt liv med sitt tillstånd. Och målsättningen är att öka patienternas välbefinnande, minska riskfyllt leverne och självmordsfrekvensen, lära personen att hantera sin ångest så att den blir mindre plågsam samt förbättra förmågan till social integration i nära relationer. Då många av patienterna är höggradigt stresskänsliga är det svårt att uppnå dessa mål och samtidigt orka med ett heltidsarbete. Kravnivån för dessa patienter måste därför anpassas till den enskildes känslighetsnivå för att inte utlösa psykotiska tillstånd, som är bland det mer riskfyllda av de symtom som kan utlösas av stress.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hjärt-kärlsjukdomar: Aortaaneurysm kan vara ett livshotande tillstånd om det inte upptäcks i tid. Bindväven i aorta har försvagats eller brutits ned och där kärlväggen är som svagast bildas en sjuklig vidgning som kan brista om den blir för stor. Van...

Post-traumatisk-stress-syndrom:Posttraumatisk stressyndrom, PTSD, kan drabba en person som varit med om exempelvis misshandel, våldtäkt, en olycka, krig eller en naturkatastrof. En behandling som visat god effekt vid posttraumatiskt stressyndrom är k...

Stress: Stress är egentligen en livsviktig reaktion i kroppen som sätter i gång olika stresshormoner som adrenalin, noradrenalin och kortisol för att ge dig extra kraft och energi, kan exempelvis ske när du upplever fara eller känner dig otillräckli...

Anorexia nervosa (AN) betyder nervös aptitlöshet, vilket egentligen är en felaktig benämning på sjukdomen. AN kännetecknas av mycket låg vikt, en klar och intensiv rädsla för viktuppgång, menstruationsbortfall och störd kroppsuppfattning. Vid AN före...

Narcissism: Narcissisterna anser att de är exceptionella, står över alla andra och att de förtjänar mer än andra. De drivs av ambitionen av att uppnå stora framgångar, både professionellt och i privatlivet. De är ofta mycket intresserade av sitt yttr...